Perenner

Nytt år, nya tag! Så känns det nu så här strax efter nyår och det är liksom läge att komma igång här igen. Förra året blev det inte så många inlägg, hoppas kunna göra fler detta år. Nu när vi har rundat nyåret så blickar man ju gärna framåt och känner mer inspiration inför vad som komma skall. Och som ämne för första artikel i år kändes bolltisteln nästan given. Den har stått på min lista ett tag, men nu när den blev utsedd till årets perenn så kände jag absolut att det var dags och jag har dammsugit mitt bildarkiv på bilder som kan göra den här favoritperennen rättvisa.

Bolltistlar - klotformiga blommor är inte så vanliga. Bolltistlarnas starka form gör dem till ett favoritfotoobjekt, som lånar sig väl för abstrakta kompositioner. I knoppstadium gör de taggiga bollarna skäl för släktnamnet Echinops, vilket betyder "igelkottsliknande". Foto: Lars Forslin ©

För en favorit är bolltisteln verkligen hos mig, och det beror på flera saker:

• Det är en av de allra formstarkaste perennerna
• Ovanlig form, som hålls länge – strukturväxt av rang
• Bolltisteln är en av få högvuxna perenner för solstekta lägen
• Den är härdig, lättskött och anpassningsbar
• Den håller sig på sin plats
• Den lockar humlor, bin och fjärilar men inte rådjur

Fjärilar och bin attraheras av bolltisteln i blom. Bollen är alltså en blomställning med massor av mindre blommor, som hos alla korgblommiga. Foto: Lars Forslin ©

Vet inte om man kan kräva så mycket mer  av en perenn egentligen… Så nog valde man rätt när man valde årets perenn!

Bolltistel i högsommarkväll, just i början av blomningen. Bollarnas taggiga periferi fångar kvällsljuset fint. Foto: Lars Forslin ©

Struktur behövs även i rabatten!

Några ord om detta med struktur i rabatten och då hamnar man, som ofta, hos Piet Oudolf, holländaren som formulerat mycket av teorier kring komposition med perenner och även manifesterat dem i vackra planteringar, ett vanligt exempel är Drömparken i Enköping, som verkligen tål att tittas på för övrigt. Oudolf placerar in perennerna på en glidande skala från strukturplantor till fyllnadsplantor. De förra har förstås en tydlig form och är oftast lite högre plantor. Typiska exempel är silverax, kungsljus, rosenflockel och just bolltisteln, men även lägre växter som rölleka och solhatt har stark struktur liksom många gräs. Typiska fyllnadsväxter blir då till exempel nävor, vilka fyller ut och mjukar upp, gärna i rabattens framkant. Ja, ni fattar.

Långt innan de slår ut är blomknopparna dekorativa och minst sagt formstarka. Grå bolltistel i Drömparken, Enköping. Foto: Lars Forslin ©

Bolltisteln hör till de strukturväxter som fullgör sin uppgift under lång tid. Den är inte särskilt snabb i starten, men från midsommar börjar knopparna synas ovanför bladverket, och de har samma klotform som de färdiga blommorna, vilka börjar slå ut från ca mitten av juli – men det varierar förstås med läge och klimat – och fortsätter blomma i ungefär en månad framåt. Sedan står de utblommade bollarna snällt kvar och håller formen fint långt in på senhösten då de kan börja trilla sönder under bearbetning av steglitsar och andra fröätande finkar, som ju bara älskar tistelfrön.

Även på sluttampen behåller bolltisteln sin urstarka form även om färgerna har falnat. Här finns gott om frön till småfåglarna också. Foto: Lars Forslin ©

Soligt, torrt och magert

Tistel ja – detta är ju en tistel och visst märks det på både blommor och blad – bollarna består ju av en mängd spetsiga knoppar och bladen har små taggar. Dessa störs man dock normalt inte av eftersom bolltisteln har den fina egenskapen att den inte behöver stöttas, trots att vissa arter och sorter kan bli rätt höga, drygt 1,5 m. Här ska dock inskjutas att stjälkarna blir allra stadigast, och även lägre, om man håller växten på svältgränsen. Idealet är alltså en mager, torr och eländig  jord som man definitivt inte kan odla kål i. Där kan man istället plantera bolltisteln, gärna i bakkanten mot en solig vägg, kanske i takets dropplinje där hängrännan stjäl det mesta vattnet och grundens dränering tar resten. Planterad så här utvecklar bolltisteln en djup pårot och klarar sig bra i alla väder. Härdigheten blir också mycket god och där tror jag att man underskattar den ordentligt när man sätter den till C på skalan A-D. Någon täckning behövs knappast till bolltisteln. Om man händelsevis skulle ha problem med härdigheten så finns troligen lösningen i en magrare och torrare växtplats. Gödsel försämrar generellt härdigheten hos perenner genom att de växer för mycket och blir lösa. Samma sak med fukt – under sommaren medverkar den till överfrodighet och under vintern till att känsliga växter (och en del av våra perenner odlas på gränsen till vad de tål) ruttnar.

Blå bollar mot en faluröd vägg – kan funka! Foto: Lars Forslin ©

Gult eller orange är kontrastfärger och lyfter fram det blå. Här står tisteln torrare och ner mot strandkanten klippstånds, Ligularia. Wij trädgårdar. Foto: Lars Forslin ©

På sådana magra platser blir tillväxten måttlig och man behöver egentligen inte göra något alls på många år, annat än att ta bort de vissna stjälkarna på våren. Så småningom har plantan kanske ändå vuxit ut för mycket och man  måste ta upp den stora rotklumpen och dela den. Ofta dör den av i mitten och man får ta en eller ett par bitar från periferin och återplantera, vilket man kan göra endera på senhösten eller tidig vår. Och som sagt, gödsla inget!

Men bolltisteln är alltså anpassningsbar, som nämnts, och visst kan den utmärkt väl planteras i en praktrabatt i god jord – normalt behöver den ändå inget stöd även om den blir högre – man får göra den här omplanteringen några år tidigare bara, och det gäller ju för övrigt de flesta perenner som odlas i god matjord.

Ska man säga något negativt om bolltisteln så är det väl att den kan självså sig. Det är oftast rätt måttligt, även om vissa arter kan vara besvärligare än andra, det gäller till exempelvis den vitblommande vanliga bolltisteln (E. sphaerocephalus), som har rymt från trädgårdar och planteringar och etablerat sig på olika håll. Får man problem med självsådd så kan man toppa plantorna efter blomningen. Det finns uppgifter om att man ska kunna få en andra blomning då, men då måste man nog vara på hugget och klippa ännu innan blomningen helt är över, och så ska det nog vara ett gynnsamt klimat där inte sommaren är slut. Alternativt tar man dem till eterneller, redan innan de slår ut – då bör det hinna bli en andra blomning mot höstkanten även hos oss.

Den vanliga bolltisteln har förvildat sig på flera håll i landet, här på Öland, Äleklinta, vars jordmån och klimat passar utmärkt och påminner om Sydeuropas magra marker. Arten känns igen på sina rödbruna blomskaft. Foto: Lars Forslin ©

Även den blå bolltisteln kan sprida sig, men kanske inte så våldsamt. Här vid Grönsöö slott vid Mälaren. Foto: Lars Forslin ©

Samplantering

Samplantering i Drömparken: fackelblomster med vanlig bolltistel (E. sphaerophalus enligt växtlistan. Möjligen är detta grå bolltistel E. exaltatus, eftersom blomskaften är vita och inte rödbruna). I en vanlig rabatt kan extremerna från vått och torrt mötas och samsas riktigt bra. Formmässigt funkar det kanon! Foto: Lars Forslin ©

Rent formmässigt så får man en fin komposition med ganska få element. Förutom bolltistelns stela stjälkar med kulor i toppen så behövs något som mjukar upp, gärna ett högt gräs, samt ett vertikalt och ett horisontellt element. Kan man få in dessa olika aspekter i en komposition så brukar den kännas komplett. I ett torrt och soligt läge skulle vertikalerna kunna utgöras av kungsljus, gärna den perenna varianten mörkt kungsljus (Verbascum nigrum), vilken vanligen är gul men som också finns i en fin vit variant (vitt mörkt kungsljus!). Den horisontella växten kunde då vara den gula praktröllekan (Achillea filipendulina) och gräset, silverhavre (Helictotrichon) eller jättefjädergräs (Stipa [Celtica] gigantea (halvhärdigt). Kring fötterna passar lammöron utmärkt, eller varför inte lavendel, allas vår favorit! Ja, det här kan ju byggas ut massor, och många bra förslag finns på länken ovan.

En sak man kan tänka på är att samplantera bolltisteln med bollökar av kirgislökstyp (Allium ’Purple Sensation’). Då får man blå bollar två gånger under säsongen på samma plats! Dessutom döljer bolltistelns fräscha bladverk lökarnas mindre fräscha dito, under försommaren, om man sätter lökarna bakom/mellan bolltistlarna.

Bolltistelns bladverk kommer igång lite sent men är fräscht och fint. Lämpar sig till samplantering med kirgislök. Foto: Lars Forslin ©

 Sorter och arter

Veitch's Blue är en gammal sort som fortfarande är en av de bästa. Kompakt, välförgrenad, rikblommig och välfärgad. Foto: Lars Forslin ©

Till sist något om sorter och arter, även om det är ett område där viss förvirring råder. De sorter som ”alltid” har funnits är ‘Veitch’s Blue’ och ‘Taplow’s Blue’, vilka brukar hänföras till arten Echinops ritro, på senare år E. bannaticus och vissa menar att det är samma art. Jag uppfattar dessa som vegetativt förökade urval, kanske är det tidiga korsningar som gjordes av plantskolorna Veitch och Taplow med närstående arter (det finns ganska många)? De här sorterna skiljer sig främst genom höjden (vilken i sin tur kan variera rätt kraftigt beroende på jordmån och näringstillgång, ofta blir de högre än angiven höjd). Veithch’s Blue anges till 80–100 cm och Taplow’s blue till 100–120 cm. De här sorterna har klart blå blomhuvuden. Vad jag har sett så förefaller ‘Veitch’s Blue’ att ha fler förgreningar och alltså fler blomhuvuden. ‘Taplow’s Blue’ har bollarna på högre, ogrenade stjälkar och verkar blomma lite tidigare. Det finns också en ‘Taplow’s Purple’, men jag vet inte om den går att få tag på i Sverige.

I november ser bladverket inte särskilt vackert ut. Förhoppningsvis kommer det snart snö och lägger sig vackert och luftigt på blad och bollar. Men för säkerhets skull så planterar man gärna bolltisteln i bakgrunden, så att det tråkiga bladverket döljs på hösten. Foto: Lars Forslin ©

Det finns också en del fröförökade sorter av både blå och vit typ. De blå kan heta bara E. ritro/bannaticus men också namn som ‘Blue Glow’ (120 cm), ‘Blue Cloud’ och ‘Blue Globe’. Sorten ‘Platinum Blue’ verkar lovande, med kompakta och rikt förgrenade plantor med många, väl färgade blå bollar på vita, lite ulliga stjälkar. Av vita sorter kan nämnas  ’Star Frost’ (100 cm, E. bannaticus) och ‘Arctic Glow’ (80 cm,  E. sphaerocephalus) vilken har effektfullt rödbruna stjälkar mot de vita blomställningarna. Vanlig  bolltistel kanske också finns i handeln?

Den Virtuella floran listar förutom blå bolltistel, två arter som förvildade i Sverige: den nämnda vanliga bolltisteln (E. sphaerocephalus), som har rödbruna blomskaft, samt grå bolltistel (E. exaltatus). Den sistnämnda kallas även balkanbolltistel och finns förvildad vid Brunnsviken i Stockholm. Jag hoppas kunna återkomma med ett litet reportage därifrån.

Kattfotsmatta i blom i slutet av maj. Foto: Lars Forslin ©

Det finns en växt för varje läge och jordmån, hur mager och eländig den senare än må vara och hur blåsigt och soligt det förra än må vara. En växt som verkligen specialiserat sig på de magra och soliga markerna, där nästan inget annat vill växa, är kattfoten, den söta lilla korgblommiga växten som finns över precis hela landet. I fjällvärlden finns den också, men växer där tillsammans med den mer oansenligt grå fjällkattfoten. Liksom de flesta andra vackra växter har kattfot tagits in i trädgården och olika odlingsformer har bildats, eller snarare kanske det är så att man plockat in särskilt iögonenfallande plantor, med extra stark rödrosa färg, och förökat upp dessa. Även i naturen förökar sig ofta kattfoten klonvis så att säga, med utlöpare från en planta som sedan förmerar sig i kuddar av många små silvriga rosetter, av vilka någon ibland lossnar, rotar sig  och fortsätter att växa på en ny plats en bit bort.

Kattfot i det vilda - Åsa gravfält på Selaön i Mälaren. Honblommor, vilket syns på den röda färgen. Foto: Lars Forslin ©

Eftersom kattfoten, Antennaria dioica, har skilda han- och honplantor (dioik betyder skildkönad [antennaria syftar på småblommornas fjun - antenner]) så är det inte alltid att det finns någon planta av det motsatta könet i närheten och då är det ju praktiskt med den vegetativa förökningen. På de grusiga marker som kattfoten växer är det lätt gjort att en rosett trampas loss av till exempel betande djur och dessa kan på så sätt bidra till spridningen.

Det är lätt att se skillnad på han- och honblommor även utan lupp eftersom honblommorna är täckare, det vill säga vackrare (som sig bör) och har den rosa eller i vissa fall rosenröda färgen, medan hanblommorna är grå…

Hanblommor på samma ställe (Åsa gravfält, Selaön) alldeles intill. I de här gamla bestånden har förstås en hel del andra växter invaderat kattfotstuvorna, bland annat rölleka här. Om betestrycket ökar så kan kreaturstramp skapa blottor där kattfoten kan nyetablera sig. Foto: Lars Forslin ©

Ja, det sistnämnda är en sanning med modifikation eftersom både han- och honblommorna är grå/vita. Om vi ska vara lite petiga så är det faktiskt de så kallade holkfjällen hos honblommorna som är rödaktiga. Holkfjäll finns hos alla korgblommiga växter; om du har plockat en prästkrage någon gång så vet du att under ”korgen” där de gula små, små blommorna sitter så finns det liksom gröna fjäll, holkfjäll. Hos kattfoten är det de enskilda små blommorna som bildar ”luddet” i blommans topp – det luddet är alltså i själva verket massor av små blommor. Under högsommaren när fröna mognar och lossar ur korgen kan man se att de liknar sin korgblommiga släkting maskrosens fröfjun, fast i miniatyr.

Blomningen ja, den kommer igång tidigt, redan i maj står de i full blom i söder, medan den börjar in i juni längre norrut. Blomman står fin under lång tid eftersom den blir en eternell, den torkar vackert och bryts sönder först så småningom och fröna flyger då iväg. Principen är i alla fall den att kattfoten passar på att utnyttja den lilla vårfukt som finns på dess stäppartade växtlokaler, så att blomstänglarna skjuter upp så fort det blir varmt på våren. Därmed är fortplantiningen säkerställd. Samtidigt börjar också skottskjutningen i sidled och varje planta kan ge upphov till många små sidorosetter, som sedan själva kan växa till och komma i blom om något år. Jag har inte undersökt det, men jag förmodar att den enskilda rosetten är monokarp, det vill säga bara blommar en gång och sedan vissnar bort. Det här medför att en äldre matta av kattfot har flera lager av gamla vissna rosetter under de nu levande rosetterna och på så sätt skapar kattfoten sin egen mull och på sikt får den kanske lämna plats åt något mer krävande arter som till exempel rölleka eller kanske någon fibbla.

Rondell i Solna med bland annat kattfotsmattor. Foto: Lars Forslin ©

Alla de här rosetterna gör också att en matta av kattfot blir riktigt tät. Man kan därför verkligen tala om en marktäckande perenn. Här måste man dock förtydliga att bara för att en perenn är marktäckande så betyder det inte att den konkurrerar ut det vi kallar ogräs. Det är en vanlig missuppfattning att man kan plantera alla sorters marktäckare och så klarar det hela sig utan ogräsrensning. Anledningen till att lågväxta marktäckande perenner som kattfot, fetblad och timjan ofta växer i mer eller mindre ogräsfria bestånd, är helt enkelt att det är för magert för att något annat ska trivas särskilt bra där. I bättre jordmån blir det dock en helt annan sak, där har ”ogräsen” mycket bättre förutsättningar att hävda sig och kan därför lätt konkurrera ut kattfoten. Det finns visserligen perenner som klarar av att hävda sig mot ogräs även på fetare och fuktigare jord (till exempel flocknäva) men kattfot hör inte till dessa.

Kattfotsmatta i solnarondellen. Här finns redan i maj en hel del rotogräs, bland annat maskrosor, men framför allt åkervinda. Hur det kommer att se ut i juli kan jag bara gissa än så länge. Foto: Lars Forslin ©

En som utnyttjade kattfoten som marktäckare var trädgårdsarkitekten Ulla Molin, vars berömda fågelbad med kattfotsmatta är ett av trädgårdssveriges mest fotograferade motiv. Men någonstans i kommunikationen med trädgårdspressen gick det snett, eller också var det den senare som vulgärtolkade detta med marktäckande växter och gjorde uppslag med olika marktäckande perenner och buskar, huller om buller, utan att göra klart att var växt måste stå på rätt plats för att det ska fungera. Hur som helst, Ulla Molin skötte naturligtvis om sin kattfotsmatta, plockade bort ogräs i den, som oundvikligen kommer att flyga in och rota sig där. Däremot tyckte hon säkert att det var betydligt trevligare med kattfotsmatta än med vanlig klippt gräsmatta, även om inte kattfotsmattan var helt skötselfri; man anlägger knappast en kattfotsmatta för att slippa arbete med rensning. Är man noggrann och byter ut matjorden mot sand och grus så ska man naturligtvis inte behöva lägga särskilt mycket tid på skötsel, men naturligtvis får man plocka ett och annat ogräs.

Kattfot verkar vara populärt i rondellplanteringar. I Enköping har man använd den kraftigvuxna amerikanska arten Antennaria plantaginifolia, jättekattfot. Den blir upp till 30 cm hög och växer mycket kraftigare på alla sätt. Det här röret man har i många planteringar i Enköping gissar jag är till för att man ska komma åt kranar, däckslar och annat som ligger i gatan. Men det är inte vackert. Foto: Lars Forslin ©

Jättekattfoten i Enköping. Även där har man börjat få problem med rotogräs, det är det elaka ogräset åkerfräken som sticker upp sin fula nuna. Än så länge är det dock ingen fara för planteringen, den ser livskraftig ut. Foto: Lars Forslin ©

Peter Gaunitz’ offentliga planteringar i till exempel Sävsjö visar ju på möjligheterna med att anlägga offentliga planteringar på mager jord. Han tar bort matjorden och ersätter den med ett tjockt lager stenmjöl blandat med torvmull (inga ogräsfrön eller rötter finns i torven). I början ser det lite magert och eländigt ut, men det tar sig efter något år och planteringarna kräver sedan mycket lite skötsel och blir väldigt långlivade. Perenner som kanske försvinner på något år i en vanlig rabatt med matjord, blir i Peters planteringar kanske 10 år gamla eller mer. Det är med andra ord med perenner som med människor: de ska inte ha det för fett om de ska bli långlivade.

Så om man vill utnyttja kattfoten i offentlig miljö, vilket jag sett ett par exempel på på senare år, så är det extremt viktigt med underarbetet. Det får inte finnas vanlig matjord kvar helst, för då kan rotogräs överleva och sedan tränga upp genom grus/sand-blandningen och så hämta näring nerifrån matjorden. Ett exempel på det är rondellen i korsningen Solnavägen och Solna Kyrkväg. Där har man gjort en trevlig plantering med ganska stora ytor av kattfot, uppbrutna med lavendel och stäppsalvia samt låg vit ölandstok. Mycket trevlig och bra ide, men tyvärr så brast det i underarbetet (och kanske även i underhållet). Idag kommer nämligen ett av våra värsta ogrås åkervindan upp i den planteringen. Troligen kunde den etablera sig innan då man hade en plantering med klätterhortensia som aldrig tog sig riktigt, och åkervindans mycket djupa och vittförgrenade rotsystem blev kvar nere i marken. En tröst kan väl vara att åkervindan trots allt har vackra blommor…

En trevlig kattfotsplantering i en privat trädgård i Eskilstuna. http://www.besokstradgardar.se/sehlingardens.html Foto: Lars Forslin ©

Så ett gott råd till dig som vill plantera kattfot på ett framgångsrikt sätt (och det är den definitivt värd). Gör den magraste jordblandning du kan tänka dig, det vill säga i princip bara ren sand och lite grus och byt ut all eventuell matjord mot detta. Du kan strö ett lite tjockare lager singel ovanpå jordytan så hindrar du fröogräs från att gro (vilket de annars gärna gör på en finkornig sandyta). När du köper hem plantor så kan du skölja bort jorden och sedan plantera (då kan du även dela upp rosetterna och fördela dem över ytan), så blir det inte för mycket näring i marken. Går det väldigt trögt så kan du pilla ner några korn gödning vid plantorna. Peter Korn använder denna teknik i sina stora stenpartier med stor framgång.

Nu kan du luta dig tillbaka och tänka på all ogräsrensning som du nu slipper!