Nyanlagt perennkvarter

Vi närmar oss slottet och där parken öppnar sig mot slottet och havet kom en glad överraskning, nämligen ett nyanlagt perennkvarter signerat Ulf Nordfjell!

Först en bild på paviljongen med havsutsikt. Det är sista resten av växthusen som revs på 40-talet. Tidigare hade kommunen sina blomsterodlingar här, och det är väl den traditionen som lever kvar med ettåriga växter, här och på många andra håll.

Paviljongen med utsikt mot hav och slott – resten av de växthus, förmodligen kaster med en sida murad, som stod här 1900-1940. Notera den Nordfjellska karaktärsväxten, gräset glansälväxing. Här ser man också hur vissa plantor i idegranshäckarna hade farit illa under vintern.

För övrigt är det helt omgjort kring och bakom denna paviljong som nu har integrerats i den nya perennplanteringen.

Perennkvarteret, signerat Ulf Nordfjell, alldeles nyanlagt.

Jag pratade med en parkarbetare och minns nu inte om det var planterat under våren eller föregående höst, men jag tror det sistnämnda eftersom de låga idegranshäckarna hade tagit mycket stryk under vintern, alltså var de planterade redan 2010. Det syns på bilden ovan med paviljongen, fast häckarna sträcker sig runt perennplanteringen också, se gärna kartlänken ovan. Killen jag pratade med visade mig också att det grott mängder av ogräs som han aldrig hade sett tidigare. Jag kände igen dem som alm och det var ju bara att lyfta blicken så såg man var de kom ifrån. Tidigare hade man bara haft ettåriga blommor och eftersom man då fräser om jorden varje vår så ser man aldrig några groddplantor. Dessa almplantor tyder också på att planteringen gjordes på hösten innan eftersom om man hade planterat på vår-försommar, så hade nog almfröna hamnat nere i jorden och aldrig grott.

Här från andra hållet, med slottet i bakgrunden. Hängpimpinellen till höger lutar sig tydligt ut mot ljuset, liksom faktiskt hela planteringen mer eller mindre gör. I mitten stäppsalvia kombinerad med stjärnflocka; gissar att man inte kommer att klippa stäppsalvian utan att tanken är att stjärnflockan ska växa upp och blomma efter salvian. Längst till höger syns de utblommade bollarna av vit kirgislök, Allium Mount Everest, som förhoppningsvis kommer att frösprida sig och ge ett magnifikt vår- och försommarflor tillsammans med julrosor, blå och vita violer, och andra lökväxter som svarta och vita tulpaner samt vita påsk- och pingstliljor och gräddvit Camassia.

I sedvanlig Nordfjell-stil är det lister av cortenstål som utgör ramen för planteringen. Den har också en smal stig som går på längs genom planteringen, men det är mer av en skötselgång, eller för den som verkligen vill se blommorna på nära håll.

Planteringen dominerades nu av purpurklätt, både vit, och som här ceriserosa av sorten 'Mese' som är lite snällare i färgen än den vanliga knallrosa.

Gången syns i mitten av bilden, den sick-sackar lite. Längst fram till höger den höga hängpimpinellen, som här lutar betänkligt.

Här den vita purpurklätten 'Alba', i bakgrunden blodsilverax och silvermalört, till vänster utblommad stäppsalvia och röd stjärnflocka.

Purpurklätten dominerade våldsamt detta första år, men nästa år kommer den troligen att vara nästan borta och de andra växterna kommer fram mer. Tittar man noggrant här så kan man se blomspiror av vit kransveronika, som kommer att ha vuxit till sig och få betydligt mer plats kommande säsonger.

Rödbrunt som ställs mot vitt är ett av flera färgteman i rabatten. Här rödbladigt höstsilverax (blodsilverax) 'Brunette' med en vit violruta. Även silver och vitt finns i närheten i form av vit malört, lammöron och ulleternell samt två olika martorn. Mer rödbrunt finns också i form av den mindre härdiga rostflockeln (Eupatorium rugosum, heter numera Ageratina altissima) 'Chocolate', som kan skymtas i bakgrunden. Det ska bli intressant att se om den överlever i Kalmar. Samma sak gäller den rödbruna töreln 'Blackbird', som jag dock inte noterade eller fotograferade.

Jaha, vad ska man säga om detta? För det första vill man ju applådera Kalmar och dess parkchef som tagit initiativet till att förnya denna anrika och fina park med en plantering som ligger helt i tiden. Att anlita Ulf Nordfjell brukar vara en säker väg till framgång, Chelsea-vinnare och allt, som han är.

Växtvalet är intressant och klart präglat av senare års trender inom perenner. Här hittar vi till exempel mycket mörkbladigt och silver, som nämnts ovan. Purpurklätten  är ju också en växt med silvrigt bladverk. Den kommer dock inte att dominera i framtiden som den gör detta första år eftersom den är tvåårig och oftast dör efter blomning. Sedan kommer vi att se fröplantor mer spridda i planteringen. Jag antar att tanken var att få något som skulle komma igång snabbt och ge ordentlig blomning redan första året. Kommande år blir det en helt annan karaktär på planteringen och då kommer stjärnflockorna – det finns inte mindre än fem sorter från vitt, över rosa till mörkrött  – att bli något av en karaktärsväxt. Men växtrikedomen är stor och för att nämna några av de ”modernare” av de som inte redan nämnts: perovskia/himmelsspira, grekisk vädd,  jättestäpplilja, gulvädd, stäpprudbeckia, bäcktistel och  gillenia/trebladsspira. Här finns dock också traditionsrika perenner som luktpion, strandiris, trädgårdsiris, brittsommaraster och oktoberaster och höstanemon. Gräs är förstås också representerade och där finner vi Nordfjells favorit glansälväxingen (syns bakom paviljongen ovan) och det magnifika stora fjädergräset (Stipa gigantea) bland andra.

Träden skuggar

Allt är mycket väl uttänkt och färgschemat är varierat utan att bli plottrigt eller skrikigt och växternas olika karaktärer kommer att bädda för en mångfacetterad plantering med även lite av vildkaraktär trots den strikta fyrkantiga sättningen. Det jag upplever att man har missat är träden, eller snarare ljustillgången. Hela planteringen sträcker sig nämligen utåt mot ljuset på grund av de stora träden i väst (bakom planteringen) och många växter lutar betänkligt. Nu var ju platsen där den var, men jag kan tänka mig att man skulle ha använt mer av skuggväxter som funkior, rodgersior, parasollblad etc. Nu finns där inget av sådant utan planteringen skulle nog ha mått bättre av att stå framför paviljongen, ut mot havet på den öppna gräsytan istället. Nå vi får se hur det utvecklar sig – i värsta fall får man väl anlägga ett nytt kvarter där och flytta växterna dit och plantera skuggväxter på den här biten istället.

Men möjligen kan det också ha varit överdriven vattning som har gjort växterna extra långa och gängliga, och då är det ju lätt åtgärdat om man minskar på vattnet och låter växterna svälta lite istället. Apropå svält – kanske  skulle man också ha haft  en magrare jord här med tanke på hur många av växterna som är utpräglade torrmarksväxter. Å andra sidan måste man gå en medelväg när man blandar växter så här från olika ståndorter; bäcktistel och lammöron eller perovskia har ju diametralt motsatta önskemål om jord och fuktighet, men oftast kan de samsas riktigt bra i en normal rabattjord, dock då med risken att det blir överfrodigt som här och att växterna blir kortlivade. Det kommer dock tiden att utvisa hur det går med den saken.

Slottsmurarna

Orkar ni med något mer? Jag tänkte bara visa några bilder inifrån slottsgården där det växer en intressant flora på de höga murarna.

Blåklockor på muren. Många blåklockor trivs ju på murar, till exempel murklocka och stjärnklocka. Men även den inhemska lilla blåklockan klarar konststycket.

Den sällsynta ormbunken murruta, Asplenium ruta-muraria växer uteslutande på kalksten och finns ganska riktigt här i springor i muren.

Murrevan har funnits i perennsortimentet länge och kan bli ganska frodig i hörnen, där det finns mer fukt. Humlorna gillar att besöka blommorna.

På väg från slottet gick vi genom parken och noterade pampiga och exotiska träd på flera håll:

Stora ädelcypresser och vad jag tror är en klöveralm samt en liten ginkgo.

Ett riktigt stort ginkgoträd.

Ett ännu större valnötsträd. Flera stora valnötsträd finns i parken.

Enar ska stå torrt och soligt och på svältgränsen. I fuktig jord och i halvskugga angrips de gärna av svamp som dödar kvistar.

Ett faktablad om kvistdöd >

 

Liten historielektion

Vi avslutar med det pampiga Vasa-monumentet som restes till minne av Gustav Vasas landstigning 1520 då han kom från Lübeck i akt och mening att organisera motståndet mot den danske kungen Kristian II – hos vem han hade varit fängslad en tid – som ju gjorde anspråk på den svenska kronan och stod för Stockholms blodbad senare på hösten då Gustavs far Erik avrättades, bland 81 andra.

Minnesmonumentet över Gustav Vasas landstigning på Stensö udde, strax söder om Kalmar. Monumentet är från 1851 och flyttades till stadsparken från udden till parkens invigning 1880. Ett stort ex av kaukasisk vingnöt till vänster.

En praktfull idegranshäck omgärdar parken mot gatan. En lummig och fin atmosfär skapades här av uppvuxna gamla träd av mångahanda slag, och den välklippta häcken.

Kalmar stadspark visade sig vara en riktig pärla från och där fanns även en byst av donatorn, grosshandlaren Jean Johnsson som såg till att parken kunde uppföras och stå klar 1880. Nu glömde jag att fotografera bysten med plaketten, men på Kalmars hemsida kunde man hitta en beskrivning av parken, som fick en utmärkelse som finaste stadspark 1985. I den norra delen av parken ligger den vackra och ordentligt tilltagna dammen, som ser ut att ha legat där länge – ett gediget bygge  vad det verkar, smakfullt planterad med funkior, svärdsliljor, strutbräken och klippstånds. Man har jobbat med få arter och använd dessa i större mängder vilket har gett en harmonisk och stabil inramning, eftersom det är bland de mest robusta perennerna man kan tänka sig och utmärkta för fuktmiljöer. Den vackra bron är målad i en klarblå färg vilken ger fin kontrast åt allt det gröna. Den rödbladiga japanska lönnen å sin sida blir lite av en dämpad komplementfärg till det blå. Skapar vitalitet även när blomningen är sparsam. Svärdsliljan hade blommat över och klippståndsen hade inte börjat blomma. Daggfunkian blommade visserligen, men dess blommor gör inte så mycket väsen av sig.

Den fina dammen i norra delen. Foto: Lars Forslin ©

Fågellivet i dammen var livligt, med gräsänder, skrattmåsar och en och annan rörhöna, vilka gillade att springa omkring under de stora ruggarna med funkiablad, där de får perfekt skydd. Just den här tiden var det mängder av fågelungar som matades av sina föräldrar och de tog tacksamt emot smulor från vår lunchkorg och ankorna åt gärna direkt ur handen.

En populär plats att mata fåglar på. Besökare i alla åldrar sågs kasta brödsmulor.

Här kommer bilden som gjorde att jag fick idén att skriva om denna, i och för sig trevliga, men kanske ändå inte helt enastående park:

Bladverk av gul svärdslilja, strutbräken och daggfunkia vilka tillsammans skapar en dynamisk treenighet.

Jag tycker den här bilder, som är tagen i dammkanten, visar den ypperliga växtkompositionen kring denna damm, och med vilka enkla medel man kan skapa dynamik och liv med bara bladverk. Ja, i själva verket(!) är bladens form och karaktär det viktigaste när man komponerar en plantering. Här har man dessutom valt tre växter som verkligen klarar sig år efter år; både svärdsliljan (Iris pseudoacorus) och strutbräken (Matteuccia struthiopteris) är vildväxande i hela vårt avlånga land, ja i lämpliga fuktmiljöer alltså men härdigheten är med andra ord enastående god. Daggfunkian (Hosta sieboldiana)kommer från Japan där den är en ren vildväxande art och alltså inte har trädgårdsursprung som många andra funkior, även om den förstås odlas i japanska trädgårdar. Man kan knappast tänka sig ett bättre urval av stomväxter för en damm i offentlig miljö, med tanke på deras robusthet.

Svärdsliljans eleganta bladverk fångar också regndropparna fint.

Men inte nog med det, bladformerna kompletterar ju varandra perfekt: Svärdsliljans blad är så nära en ren vertikal man kan komma; smala, spetsiga upprättstående blad vilka avslutas med en elegant böj värdig en japansk kalligraf. En fulländad form i sig själv. Dessutom blommar den rikt med vackra gula irisblommor i juni – ja, det är en av de växter som verkligen signalerar midsommar för mig.

Strutbräken är mer horisontell även om den kan bli nästan manshög i extremt näringsrika, dyiga stränder till åar och bäckar där den oftast växer som undervegetation till träd, men den är ju mycket anpassningsbar, blåst är dock inte något som den mår bra utav då den kan bli brun rätt tidigt. På våren är den ju speciellt vacker, då ”fiolsnäckorna” rister sin ringlande topp, som Taube så fint allittererade. Men här kompletterar den de hela formerna hos både svärdsliljan och speciellt funkian, med en hälsosam dos av fransighet och fluffighet.

Invid dammen fanns också lite andra växter, bl.a. denna spanska näva (Geranium endressii) som är en av de allra mest långblommande, om än inte härdigaste, nävorna. Den kan blomma in i november - mycket tacksam. Bakom denna de njurformade bladen av klippstånds (Ligularia dentata) som blommar i augusti–september, samt längst bak (bakom fontänen) den helt gröna klockfunkian (Hosta ventricosa) som också är en riktig arbetshäst i trädgården.

Så daggfunkian: även om den är den enda av de tre som blommar här så tänker man nästan inte på det, då blommorna har en mycket neutral ljust blågrå färg. Utan det är bladen man lägger märke till även här; de läckra, buckliga blågröndaggiga och hjärtformade som breder ut sig horisontellt. Rena motsatsen till svärdsliljan alltså. Och här ser man hur kontraster kan, och bör, skapas i en plantering med perenner även utan blomfärger. Kontrasterande bladformer är essentiellt för att skapa variation och intresse, ja kort sagt dynamik.

Sommarblommor

Promenaden går vidare fram mot slottet, vi passerar konstahallen i modern stil och en restaurang som ser ut att vara från 60-talet, med ettåriga planteringar i den tidsandan, alltså så skarpa färger och färgkontraster som möjligt och även diverse ”tårtor” och slingrande bäddar i gräsmattan. Det här roar mig måttligt och min gissning är att man kommer att sluta med detta, dels för att den publik som gillar sådant, snart är för gammal, och dessutom så är det dyrt med alla dessa plantor som ska köpas in och även planteras varje år, under den tid då man har mest att göra i parken.

Sommarblommor kantar gången upp mot restaurangen. Varken vackert eller billigt, dessutom har träden nu blivit så stora att se solkrävande sommarblommorna som spindelblomstren nu inte utvecklas som de ska.

Vindlande bäddar i gräsmattan innehållande sommarblommor, mängder av dem, främst de Impatiens-hybrider som gemenligen kallas Lyckliga Lotta.

Hela konstruktionen känns onaturlig med sina grälla färgkontraster vilka accentueras av de skarpa linjerna mellan sorterna. Det kräver omsorg att kombinera nyanser i det röda området eftersom varma och kalla nyanser också lätt skär sig när färgerna är så klara som här. Nej, det här var inget för mig fast intressant som åskådningsexempel över hur den gamla skolan möter den nya, dels i dessa planteringar men även i parken som helhet. Här finns en del ”nya” växter som jätteverbena, men dess vildkaraktär, liksom tobakens i förgrundens ”tårta” försvinner helt i planteringar av den här formella stilen. Bäddarnas form talar ju ett mer avslappnat språk, men den rigida planteringgsstilen förtar effektivt varje illusion av naturlighet.  Hängboken i bakgrunden tilltalar mig betydligt mer.

Här kunde man gott behålla de vindlande bäddarnas form och faktiskt även konceptet med sommarblommor om man nu vill ha det kvar, men det har hänt mycket, mycket på det området de senaste 15-20 åren med färg- och finstämda planteringar med tanke bakom, som de presenterats bl.a. på Göteborgs botaniska. Ett tips är att titta i boken Nordiskt ljus och italiensk hetta – vid det här laget en klassiker. En uppdatering enligt de linjerna kunde göra underverk här i parken – om man nu inte vill göra perennplanteringar, vilket blir mer kostnadseffektivt, öppnar upp större estetiska och hortikulturella möjligheter och dessutom känns mer som ”riktig” park. Som vi ser längre fram har man tagit steg i den riktningen. Men först en titt in i …

Den japanska lunden

Porten till den japanska lunden. En god ansats men...

Lite längre fram finns en lund med delvis japansk inriktning. Man finner vissa karaktärsväxter som bergsbambu och aukuba (Aucuba japonica), funkior, rododendron, några japanska lönnar och en portal i japansk stil som signalerar att här är det. Där finns också en liten damm med en bäckfåra som tyvärr kan tjäna som åskådnings-exempel på hur man inte ska bygga dammar och bäckfåror med dammduk. Speciellt i offentlig miljö måste man ju vara noga med att dammduken i kanterna beläggs med större eller mindre sten. Så fort duken syns så försvinner ju varje illusion om en naturlig bäckfåra, bortsett från att den exponerade gummiduken lätt kan skadas. Dammar i offentlig miljö kan byggs med duk, men då måste man veta vad man gör och här får vi nog konstatera att entreprenören inte hade en susning och har blåst kommunen ordentligt, men även som beställare måste man veta vad man vill ha och hur det ska se ut.

Dammen/källan och bäckfåran med gummiduken... Inte särskilt vackert trots belysningen.

Här ser det trevligare ut, med brokfunkia och skunkkalla (t.v.), förmodligen av den vita arten eftersom den härstammar ifrån Japan.

Stommen i den japanska lunden är dock inte så tokig, men man skulle behöva gå igenom den och fixa de här misstagen med bäcken och rusta upp planteringarna så att de bleve intressantare.

Japanska lunden med bl.a. bergsbambu (t.h.) och japanska lönnar.

Fortsätt till del två >

Bolltistlar - klotformiga blommor är inte så vanliga. Bolltistlarnas starka form gör dem till ett favoritfotoobjekt, som lånar sig väl för abstrakta kompositioner. I knoppstadium gör de taggiga bollarna skäl för släktnamnet Echinops, vilket betyder "igelkottsliknande". Foto: Lars Forslin ©

För en favorit är bolltisteln verkligen hos mig, och det beror på flera saker:

• Det är en av de allra formstarkaste perennerna
• Ovanlig form, som hålls länge – strukturväxt av rang
• Bolltisteln är en av få högvuxna perenner för solstekta lägen
• Den är härdig, lättskött och anpassningsbar
• Den håller sig på sin plats
• Den lockar humlor, bin och fjärilar men inte rådjur

Fjärilar och bin attraheras av bolltisteln i blom. Bollen är alltså en blomställning med massor av mindre blommor, som hos alla korgblommiga. Foto: Lars Forslin ©

Vet inte om man kan kräva så mycket mer  av en perenn egentligen… Så nog valde man rätt när man valde årets perenn!

Bolltistel i högsommarkväll, just i början av blomningen. Bollarnas taggiga periferi fångar kvällsljuset fint. Foto: Lars Forslin ©

Struktur behövs även i rabatten!

Några ord om detta med struktur i rabatten och då hamnar man, som ofta, hos Piet Oudolf, holländaren som formulerat mycket av teorier kring komposition med perenner och även manifesterat dem i vackra planteringar, ett vanligt exempel är Drömparken i Enköping, som verkligen tål att tittas på för övrigt. Oudolf placerar in perennerna på en glidande skala från strukturplantor till fyllnadsplantor. De förra har förstås en tydlig form och är oftast lite högre plantor. Typiska exempel är silverax, kungsljus, rosenflockel och just bolltisteln, men även lägre växter som rölleka och solhatt har stark struktur liksom många gräs. Typiska fyllnadsväxter blir då till exempel nävor, vilka fyller ut och mjukar upp, gärna i rabattens framkant. Ja, ni fattar.

Långt innan de slår ut är blomknopparna dekorativa och minst sagt formstarka. Grå bolltistel i Drömparken, Enköping. Foto: Lars Forslin ©

Bolltisteln hör till de strukturväxter som fullgör sin uppgift under lång tid. Den är inte särskilt snabb i starten, men från midsommar börjar knopparna synas ovanför bladverket, och de har samma klotform som de färdiga blommorna, vilka börjar slå ut från ca mitten av juli – men det varierar förstås med läge och klimat – och fortsätter blomma i ungefär en månad framåt. Sedan står de utblommade bollarna snällt kvar och håller formen fint långt in på senhösten då de kan börja trilla sönder under bearbetning av steglitsar och andra fröätande finkar, som ju bara älskar tistelfrön.

Även på sluttampen behåller bolltisteln sin urstarka form även om färgerna har falnat. Här finns gott om frön till småfåglarna också. Foto: Lars Forslin ©

Soligt, torrt och magert

Tistel ja – detta är ju en tistel och visst märks det på både blommor och blad – bollarna består ju av en mängd spetsiga knoppar och bladen har små taggar. Dessa störs man dock normalt inte av eftersom bolltisteln har den fina egenskapen att den inte behöver stöttas, trots att vissa arter och sorter kan bli rätt höga, drygt 1,5 m. Här ska dock inskjutas att stjälkarna blir allra stadigast, och även lägre, om man håller växten på svältgränsen. Idealet är alltså en mager, torr och eländig  jord som man definitivt inte kan odla kål i. Där kan man istället plantera bolltisteln, gärna i bakkanten mot en solig vägg, kanske i takets dropplinje där hängrännan stjäl det mesta vattnet och grundens dränering tar resten. Planterad så här utvecklar bolltisteln en djup pårot och klarar sig bra i alla väder. Härdigheten blir också mycket god och där tror jag att man underskattar den ordentligt när man sätter den till C på skalan A-D. Någon täckning behövs knappast till bolltisteln. Om man händelsevis skulle ha problem med härdigheten så finns troligen lösningen i en magrare och torrare växtplats. Gödsel försämrar generellt härdigheten hos perenner genom att de växer för mycket och blir lösa. Samma sak med fukt – under sommaren medverkar den till överfrodighet och under vintern till att känsliga växter (och en del av våra perenner odlas på gränsen till vad de tål) ruttnar.

Blå bollar mot en faluröd vägg – kan funka! Foto: Lars Forslin ©

Gult eller orange är kontrastfärger och lyfter fram det blå. Här står tisteln torrare och ner mot strandkanten klippstånds, Ligularia. Wij trädgårdar. Foto: Lars Forslin ©

På sådana magra platser blir tillväxten måttlig och man behöver egentligen inte göra något alls på många år, annat än att ta bort de vissna stjälkarna på våren. Så småningom har plantan kanske ändå vuxit ut för mycket och man  måste ta upp den stora rotklumpen och dela den. Ofta dör den av i mitten och man får ta en eller ett par bitar från periferin och återplantera, vilket man kan göra endera på senhösten eller tidig vår. Och som sagt, gödsla inget!

Men bolltisteln är alltså anpassningsbar, som nämnts, och visst kan den utmärkt väl planteras i en praktrabatt i god jord – normalt behöver den ändå inget stöd även om den blir högre – man får göra den här omplanteringen några år tidigare bara, och det gäller ju för övrigt de flesta perenner som odlas i god matjord.

Ska man säga något negativt om bolltisteln så är det väl att den kan självså sig. Det är oftast rätt måttligt, även om vissa arter kan vara besvärligare än andra, det gäller till exempelvis den vitblommande vanliga bolltisteln (E. sphaerocephalus), som har rymt från trädgårdar och planteringar och etablerat sig på olika håll. Får man problem med självsådd så kan man toppa plantorna efter blomningen. Det finns uppgifter om att man ska kunna få en andra blomning då, men då måste man nog vara på hugget och klippa ännu innan blomningen helt är över, och så ska det nog vara ett gynnsamt klimat där inte sommaren är slut. Alternativt tar man dem till eterneller, redan innan de slår ut – då bör det hinna bli en andra blomning mot höstkanten även hos oss.

Den vanliga bolltisteln har förvildat sig på flera håll i landet, här på Öland, Äleklinta, vars jordmån och klimat passar utmärkt och påminner om Sydeuropas magra marker. Arten känns igen på sina rödbruna blomskaft. Foto: Lars Forslin ©

Även den blå bolltisteln kan sprida sig, men kanske inte så våldsamt. Här vid Grönsöö slott vid Mälaren. Foto: Lars Forslin ©

Samplantering

Samplantering i Drömparken: fackelblomster med vanlig bolltistel (E. sphaerophalus enligt växtlistan. Möjligen är detta grå bolltistel E. exaltatus, eftersom blomskaften är vita och inte rödbruna). I en vanlig rabatt kan extremerna från vått och torrt mötas och samsas riktigt bra. Formmässigt funkar det kanon! Foto: Lars Forslin ©

Rent formmässigt så får man en fin komposition med ganska få element. Förutom bolltistelns stela stjälkar med kulor i toppen så behövs något som mjukar upp, gärna ett högt gräs, samt ett vertikalt och ett horisontellt element. Kan man få in dessa olika aspekter i en komposition så brukar den kännas komplett. I ett torrt och soligt läge skulle vertikalerna kunna utgöras av kungsljus, gärna den perenna varianten mörkt kungsljus (Verbascum nigrum), vilken vanligen är gul men som också finns i en fin vit variant (vitt mörkt kungsljus!). Den horisontella växten kunde då vara den gula praktröllekan (Achillea filipendulina) och gräset, silverhavre (Helictotrichon) eller jättefjädergräs (Stipa [Celtica] gigantea (halvhärdigt). Kring fötterna passar lammöron utmärkt, eller varför inte lavendel, allas vår favorit! Ja, det här kan ju byggas ut massor, och många bra förslag finns på länken ovan.

En sak man kan tänka på är att samplantera bolltisteln med bollökar av kirgislökstyp (Allium ’Purple Sensation’). Då får man blå bollar två gånger under säsongen på samma plats! Dessutom döljer bolltistelns fräscha bladverk lökarnas mindre fräscha dito, under försommaren, om man sätter lökarna bakom/mellan bolltistlarna.

Bolltistelns bladverk kommer igång lite sent men är fräscht och fint. Lämpar sig till samplantering med kirgislök. Foto: Lars Forslin ©

 Sorter och arter

Veitch's Blue är en gammal sort som fortfarande är en av de bästa. Kompakt, välförgrenad, rikblommig och välfärgad. Foto: Lars Forslin ©

Till sist något om sorter och arter, även om det är ett område där viss förvirring råder. De sorter som ”alltid” har funnits är ‘Veitch’s Blue’ och ‘Taplow’s Blue’, vilka brukar hänföras till arten Echinops ritro, på senare år E. bannaticus och vissa menar att det är samma art. Jag uppfattar dessa som vegetativt förökade urval, kanske är det tidiga korsningar som gjordes av plantskolorna Veitch och Taplow med närstående arter (det finns ganska många)? De här sorterna skiljer sig främst genom höjden (vilken i sin tur kan variera rätt kraftigt beroende på jordmån och näringstillgång, ofta blir de högre än angiven höjd). Veithch’s Blue anges till 80–100 cm och Taplow’s blue till 100–120 cm. De här sorterna har klart blå blomhuvuden. Vad jag har sett så förefaller ‘Veitch’s Blue’ att ha fler förgreningar och alltså fler blomhuvuden. ‘Taplow’s Blue’ har bollarna på högre, ogrenade stjälkar och verkar blomma lite tidigare. Det finns också en ‘Taplow’s Purple’, men jag vet inte om den går att få tag på i Sverige.

I november ser bladverket inte särskilt vackert ut. Förhoppningsvis kommer det snart snö och lägger sig vackert och luftigt på blad och bollar. Men för säkerhets skull så planterar man gärna bolltisteln i bakgrunden, så att det tråkiga bladverket döljs på hösten. Foto: Lars Forslin ©

Det finns också en del fröförökade sorter av både blå och vit typ. De blå kan heta bara E. ritro/bannaticus men också namn som ‘Blue Glow’ (120 cm), ‘Blue Cloud’ och ‘Blue Globe’. Sorten ‘Platinum Blue’ verkar lovande, med kompakta och rikt förgrenade plantor med många, väl färgade blå bollar på vita, lite ulliga stjälkar. Av vita sorter kan nämnas  ’Star Frost’ (100 cm, E. bannaticus) och ‘Arctic Glow’ (80 cm,  E. sphaerocephalus) vilken har effektfullt rödbruna stjälkar mot de vita blomställningarna. Vanlig  bolltistel kanske också finns i handeln?

Den Virtuella floran listar förutom blå bolltistel, två arter som förvildade i Sverige: den nämnda vanliga bolltisteln (E. sphaerocephalus), som har rödbruna blomskaft, samt grå bolltistel (E. exaltatus). Den sistnämnda kallas även balkanbolltistel och finns förvildad vid Brunnsviken i Stockholm. Jag hoppas kunna återkomma med ett litet reportage därifrån.

Kattfotsmatta i blom i slutet av maj. Foto: Lars Forslin ©

Det finns en växt för varje läge och jordmån, hur mager och eländig den senare än må vara och hur blåsigt och soligt det förra än må vara. En växt som verkligen specialiserat sig på de magra och soliga markerna, där nästan inget annat vill växa, är kattfoten, den söta lilla korgblommiga växten som finns över precis hela landet. I fjällvärlden finns den också, men växer där tillsammans med den mer oansenligt grå fjällkattfoten. Liksom de flesta andra vackra växter har kattfot tagits in i trädgården och olika odlingsformer har bildats, eller snarare kanske det är så att man plockat in särskilt iögonenfallande plantor, med extra stark rödrosa färg, och förökat upp dessa. Även i naturen förökar sig ofta kattfoten klonvis så att säga, med utlöpare från en planta som sedan förmerar sig i kuddar av många små silvriga rosetter, av vilka någon ibland lossnar, rotar sig  och fortsätter att växa på en ny plats en bit bort.

Kattfot i det vilda - Åsa gravfält på Selaön i Mälaren. Honblommor, vilket syns på den röda färgen. Foto: Lars Forslin ©

Eftersom kattfoten, Antennaria dioica, har skilda han- och honplantor (dioik betyder skildkönad [antennaria syftar på småblommornas fjun - antenner]) så är det inte alltid att det finns någon planta av det motsatta könet i närheten och då är det ju praktiskt med den vegetativa förökningen. På de grusiga marker som kattfoten växer är det lätt gjort att en rosett trampas loss av till exempel betande djur och dessa kan på så sätt bidra till spridningen.

Det är lätt att se skillnad på han- och honblommor även utan lupp eftersom honblommorna är täckare, det vill säga vackrare (som sig bör) och har den rosa eller i vissa fall rosenröda färgen, medan hanblommorna är grå…

Hanblommor på samma ställe (Åsa gravfält, Selaön) alldeles intill. I de här gamla bestånden har förstås en hel del andra växter invaderat kattfotstuvorna, bland annat rölleka här. Om betestrycket ökar så kan kreaturstramp skapa blottor där kattfoten kan nyetablera sig. Foto: Lars Forslin ©

Ja, det sistnämnda är en sanning med modifikation eftersom både han- och honblommorna är grå/vita. Om vi ska vara lite petiga så är det faktiskt de så kallade holkfjällen hos honblommorna som är rödaktiga. Holkfjäll finns hos alla korgblommiga växter; om du har plockat en prästkrage någon gång så vet du att under ”korgen” där de gula små, små blommorna sitter så finns det liksom gröna fjäll, holkfjäll. Hos kattfoten är det de enskilda små blommorna som bildar ”luddet” i blommans topp – det luddet är alltså i själva verket massor av små blommor. Under högsommaren när fröna mognar och lossar ur korgen kan man se att de liknar sin korgblommiga släkting maskrosens fröfjun, fast i miniatyr.

Blomningen ja, den kommer igång tidigt, redan i maj står de i full blom i söder, medan den börjar in i juni längre norrut. Blomman står fin under lång tid eftersom den blir en eternell, den torkar vackert och bryts sönder först så småningom och fröna flyger då iväg. Principen är i alla fall den att kattfoten passar på att utnyttja den lilla vårfukt som finns på dess stäppartade växtlokaler, så att blomstänglarna skjuter upp så fort det blir varmt på våren. Därmed är fortplantiningen säkerställd. Samtidigt börjar också skottskjutningen i sidled och varje planta kan ge upphov till många små sidorosetter, som sedan själva kan växa till och komma i blom om något år. Jag har inte undersökt det, men jag förmodar att den enskilda rosetten är monokarp, det vill säga bara blommar en gång och sedan vissnar bort. Det här medför att en äldre matta av kattfot har flera lager av gamla vissna rosetter under de nu levande rosetterna och på så sätt skapar kattfoten sin egen mull och på sikt får den kanske lämna plats åt något mer krävande arter som till exempel rölleka eller kanske någon fibbla.

Rondell i Solna med bland annat kattfotsmattor. Foto: Lars Forslin ©

Alla de här rosetterna gör också att en matta av kattfot blir riktigt tät. Man kan därför verkligen tala om en marktäckande perenn. Här måste man dock förtydliga att bara för att en perenn är marktäckande så betyder det inte att den konkurrerar ut det vi kallar ogräs. Det är en vanlig missuppfattning att man kan plantera alla sorters marktäckare och så klarar det hela sig utan ogräsrensning. Anledningen till att lågväxta marktäckande perenner som kattfot, fetblad och timjan ofta växer i mer eller mindre ogräsfria bestånd, är helt enkelt att det är för magert för att något annat ska trivas särskilt bra där. I bättre jordmån blir det dock en helt annan sak, där har ”ogräsen” mycket bättre förutsättningar att hävda sig och kan därför lätt konkurrera ut kattfoten. Det finns visserligen perenner som klarar av att hävda sig mot ogräs även på fetare och fuktigare jord (till exempel flocknäva) men kattfot hör inte till dessa.

Kattfotsmatta i solnarondellen. Här finns redan i maj en hel del rotogräs, bland annat maskrosor, men framför allt åkervinda. Hur det kommer att se ut i juli kan jag bara gissa än så länge. Foto: Lars Forslin ©

En som utnyttjade kattfoten som marktäckare var trädgårdsarkitekten Ulla Molin, vars berömda fågelbad med kattfotsmatta är ett av trädgårdssveriges mest fotograferade motiv. Men någonstans i kommunikationen med trädgårdspressen gick det snett, eller också var det den senare som vulgärtolkade detta med marktäckande växter och gjorde uppslag med olika marktäckande perenner och buskar, huller om buller, utan att göra klart att var växt måste stå på rätt plats för att det ska fungera. Hur som helst, Ulla Molin skötte naturligtvis om sin kattfotsmatta, plockade bort ogräs i den, som oundvikligen kommer att flyga in och rota sig där. Däremot tyckte hon säkert att det var betydligt trevligare med kattfotsmatta än med vanlig klippt gräsmatta, även om inte kattfotsmattan var helt skötselfri; man anlägger knappast en kattfotsmatta för att slippa arbete med rensning. Är man noggrann och byter ut matjorden mot sand och grus så ska man naturligtvis inte behöva lägga särskilt mycket tid på skötsel, men naturligtvis får man plocka ett och annat ogräs.

Kattfot verkar vara populärt i rondellplanteringar. I Enköping har man använd den kraftigvuxna amerikanska arten Antennaria plantaginifolia, jättekattfot. Den blir upp till 30 cm hög och växer mycket kraftigare på alla sätt. Det här röret man har i många planteringar i Enköping gissar jag är till för att man ska komma åt kranar, däckslar och annat som ligger i gatan. Men det är inte vackert. Foto: Lars Forslin ©

Jättekattfoten i Enköping. Även där har man börjat få problem med rotogräs, det är det elaka ogräset åkerfräken som sticker upp sin fula nuna. Än så länge är det dock ingen fara för planteringen, den ser livskraftig ut. Foto: Lars Forslin ©

Peter Gaunitz’ offentliga planteringar i till exempel Sävsjö visar ju på möjligheterna med att anlägga offentliga planteringar på mager jord. Han tar bort matjorden och ersätter den med ett tjockt lager stenmjöl blandat med torvmull (inga ogräsfrön eller rötter finns i torven). I början ser det lite magert och eländigt ut, men det tar sig efter något år och planteringarna kräver sedan mycket lite skötsel och blir väldigt långlivade. Perenner som kanske försvinner på något år i en vanlig rabatt med matjord, blir i Peters planteringar kanske 10 år gamla eller mer. Det är med andra ord med perenner som med människor: de ska inte ha det för fett om de ska bli långlivade.

Så om man vill utnyttja kattfoten i offentlig miljö, vilket jag sett ett par exempel på på senare år, så är det extremt viktigt med underarbetet. Det får inte finnas vanlig matjord kvar helst, för då kan rotogräs överleva och sedan tränga upp genom grus/sand-blandningen och så hämta näring nerifrån matjorden. Ett exempel på det är rondellen i korsningen Solnavägen och Solna Kyrkväg. Där har man gjort en trevlig plantering med ganska stora ytor av kattfot, uppbrutna med lavendel och stäppsalvia samt låg vit ölandstok. Mycket trevlig och bra ide, men tyvärr så brast det i underarbetet (och kanske även i underhållet). Idag kommer nämligen ett av våra värsta ogrås åkervindan upp i den planteringen. Troligen kunde den etablera sig innan då man hade en plantering med klätterhortensia som aldrig tog sig riktigt, och åkervindans mycket djupa och vittförgrenade rotsystem blev kvar nere i marken. En tröst kan väl vara att åkervindan trots allt har vackra blommor…

En trevlig kattfotsplantering i en privat trädgård i Eskilstuna. http://www.besokstradgardar.se/sehlingardens.html Foto: Lars Forslin ©

Så ett gott råd till dig som vill plantera kattfot på ett framgångsrikt sätt (och det är den definitivt värd). Gör den magraste jordblandning du kan tänka dig, det vill säga i princip bara ren sand och lite grus och byt ut all eventuell matjord mot detta. Du kan strö ett lite tjockare lager singel ovanpå jordytan så hindrar du fröogräs från att gro (vilket de annars gärna gör på en finkornig sandyta). När du köper hem plantor så kan du skölja bort jorden och sedan plantera (då kan du även dela upp rosetterna och fördela dem över ytan), så blir det inte för mycket näring i marken. Går det väldigt trögt så kan du pilla ner några korn gödning vid plantorna. Peter Korn använder denna teknik i sina stora stenpartier med stor framgång.

Nu kan du luta dig tillbaka och tänka på all ogräsrensning som du nu slipper!

Kaukasisk förgätmigej, Brunnera macrophylla. Foto: Lars Forslin ©

Det finns en glädjande trend inom trädgård och perenner och det är att man allmänt börjar bry sig om trädgårdens skuggigare delar, och vad man kan tänkas odla där. Tidigare har det varit perenner i soliga paradrabatter som varit mest intressant och det skulle vara blommor, blommor, blommor. Inget fel med det, men det är tråkigt om husets skuggsida blir den fula sidan, och så behöver det alls inte vara om man använder intressanta skuggväxter. Då kan tvärtom skuggsidan bli den allra läckraste sidan. Skuggväxter har nämligen i princip alltid stora, eller åtminstone snygga, blad och inom den genren har det på senare år kommit många nya sorters perenner, och dit hör även dagens växt, Brunnera, eller med det lite klumpigare svenska namnet: kaukasisk förgätmigej. Den tillhör dock den värdefulla gruppen av perenner som kan sägas ha lika stora förtjänster när det gäller blad som blommor och som förstås av den anledningen blir extra populära.

Brunnera 'Jack Frost' med vipprams (Smilacina racemosa) i bakgrunden och vitkantad funkia i förgrunden. Enköping. Foto: Lars Forslin ©

Den vanliga, grönbladiga formen av brunnera. Här tidigt på säsongen (30/4) och de basala bladen är fortfarande relativt små - upptill blir de inte större. Enköping. Foto: Lars Forslin ©

Namnet Kaukasisk förgätmigej är inte helt taget ur luften: brunneran växer vilt i bergstrakter vid Svarta Havet från östra Turkiet och österut upp mot Kaukasus och Georgien. Där hittar man den på gräsbevuxna sluttningar och i glesa granskogar på 500-2000 m höjd, vilket också talar om för oss att detta är en härdig växt som blir långlivad hos oss. Och visst är blommorna förgätmigejlika, de tillhör samma familj, nämligen de strävbladiga växterna, liksom även vallört. lungört och den likaledes blåblommande marktäckande perennen ormöga, som vi har skrivit om tidigare och som den liknar i många stycken, med blommor och den vårliga blomningstiden. Dock har brunneran överlägset snyggast bladverk av de två, och de stora bladen, som omnämns i det vetenskapliga namnet med epitetet macrophylla, alltså storbladig, antyder att den klarar skugga ännu bättre än sin kusin ormögat vilken ju också trivs bra på solöppna ytor. Brunneran kan dock få fula bruna kanter på sina vackra och verkligen helt hjärtformade, stora blad om de står alltför soligt. Det sägs dock att de nya sorterna med silvriga blad kan tåla sol bättre; de är i allmänhet heller inte lika stora som den rena artens, vilka gärna blir av en manshands storlek. Den har också generellt större växtkraft och sprider sig snabbare i sidled.

Kvällsbild från Sinnenas trädgård på Sabbatsbergs sjukhus, Stockholm, där brunneran växer tillsammans med bl.a. jätterams, som här är nyss uppkommen och har börjat blomma (17/5). Foto: Lars Forslin ©

Brunnera med ormbunkar (träjon) i bakgrunden. Enköping. Foto: Lars Forslin ©

När man planterar brunneran så bildar den först en rosett med de stora, hjärtformade bladen. Under tidig vår börjar plantan genast skjuta upp sina blomsterstänglar med skyar av klarblå till himmelsblå förgätmigejblommor som kommer i varje bladveck. De här stänglarna, som blir 40-60 cm höga efterhand, har också de hjärtformade bladen, men i mindre storlek. Blomningen pågår från slutet av april ända till en bit in i juni. Det kan också komma ströblommor under sensommar och höst. I likhet med andra växter i den strävbladiga familjen så sitter knopparna på ”rullar” som rätar ut sig efterhand och slår ut blommorna allt efterhand; i knoppstadiet och som nyutslagna är de mer åt det rödaktiga hållet, det känner vi också igen från lungört och vallört.

Strävbladiga ja, brunnerans blad är också sträva och det sägs att varken rådjur eller sniglar är vidare förtjusta och det ökar förstås användningsområdet ytterligare och har man mycket sniglar så kan det nog vara frestande att byta ut några funkior mot kaukasisk förgätmigej, när det nu finns sorter med extra fina blad, som står sig fina hela sommaren dessutom.

Goda grannar

Brunnera med gula hundtandsliljor, någon vit narciss samt vitsippor. Enköping. Foto: Lars Forslin ©

Var planterar man då brunnera? Som sagt, den ska inte stå alltför soligt även om den klarar en hel del sol bara den får tillräckligt med fukt. Den tål för övrigt så pass mycket fukt att den kan växa ner mot en dammkant och andra fuktmiljöer. Men det naturliga är att använda den i vandrande skugga, som underplantering till träd och mellan större buskar, barrväxter och rododendron, det vi brukar kalla woodland med en importerad trädgårdsterm.

(Om jag skulle få drömma ihop en läcker plantering så kunde jag tänka mig att den ljust rosa koreanska azalean [Rhododendron schlippenbachii] med en underplantering av en variegerad [grön/vit] sort av brunnera, skulle kunna bli riktigt smarrig. Dessutom blir inte azalean särskilt kompakt utan det kommer att finnas lagom med ljus på marken under.)

Kompanjonerna är då ganska givna: bland perennerna kan vi räkna upp bladväxter som funkior, ormbunkar, rodgersia, parasollblad, rödbladig alunrot, jättedaggkåpa, hasselört etc. Bland växter där man även tänker på blommorna:  julrosor, lungört, astilbe, löjtnantshjärta, vipprams, storrams, sippor av olika slag etc. Dessutom är lökväxter som narcisser helt perfekta för samplantering med Brunnera; när lökväxterna har blommat över så växer brunnerans blad till sig och döljer de tråkiga vissnande lökbladen. Alldeles speciellt välägnade är de förtjusande hundtandsliljorna, varav de gula, lite större sorterna passar bäst.

Brokiga blad

Den kanske populäraste sorten av brunnera: den silvriga 'Jack Frost'. Trädgårdsföreningen i Göteborg där man har använt denna på ganska stor yta. Foto: Lars Forslin ©

Utvecklingen av nya sorter bland Heuchera, alltså alunrot, har varit explosionsartad – riktigt lika många sorter som bland dessa har det inte kommit av Brunnera, men det finns specialister som jobbar på att få fram nya sorter, till exempel Walters Gardens i Michigan, USA.

Ursprunget till de silvriga sorterna (silvret kommer för övrigt från ett luftlager under de översta cellagret i bladen) verkar vara den äldre sorten ‘Langtrees’, som har små droppfprmade silverstänk på bladen. Bland sticklingar av denna fann man en sort med starkt silvriga blad, med tydliga bladnerver. Man kallade den ‘Jack Frost’ och den kom i marknaden år 2000 och gjorde snart succé och är väl den mest sålda brunneran idag och standardsorten bland de silvriga. Och visst är den läcker, även som överblommad.

En sport (knoppmutation) av ‘Jack Frost’ har gett upphov till ‘Looking Glass’, en ganska ny sort (2004) där bladen är nästan helt täcka av silver. Det ser riktigt läckert ut; den har ljusblå blommor.

Närbild på 'Jack Frost'. Det silvriga lär vara luft under de översta cellagret. Foto: Lars Forslin ©

Looking Glass' - den helsilvriga nya formen. (Fotograferad i kruka, den är nog snyggare 'på riktigt'). Foto: Lars Forslin ©

För att fortsätta med de silvriga sorterna: ‘Emerald Mist’ är en ny sort (2008) som liknar ‘Langtrees’ men som har tydligare silverfläckar. ‘King’s Ransom’ kan man säga är en blandning av ‘Jack Frost’ och den äldre vitbrokiga sorten ‘Variegata’: den har ljust gula kanter och i övrigt silver med gröna bladnerver.

'Emerald 'Mist' en förbättring av 'Langtrees', med tydligare silverfläckar. (Också fotad i kruka). Foto: Lars Forslin ©

Bland de vitbrokiga, eller snarare gräddvitt brokiga, finns också några fler sorter: ‘Hadspen Cream’ och ‘Dawson’s White’, skillnaderna är inte jättestora men nyanserna i det vita och blommornas blå nyanser kan variera lite grand.

'Variegata' eller någon liknande vitbrokig form. Som synes kan den återgå till den vanliga gröna formen och då får man vara där och ta bort den delen av plantan om man vill behålla brokigheten intakt. Foto: Lars Forslin ©

Den vitblommande formen 'Alba'/'Betty Bowring'. Foto: Lars Forslin ©

Liksom hos ormögat så finns det även vitblommiga former av brunnera. Den vanliga heter ‘Alba’ och kallas också för ‘Betty Bowring’. Det finns nu också en vitblommig sort med silvriga blad, ‘Mr Morse’.

'Jack Frost' i augusti. Den pryder helt klart sin plats med bara bladen också. Någon blomma kan f.ö. skymtas i bakgrunden. Foto: Lars Forslin ©