Höstsilverax – en hit!

Tidigare skiljde man på två senblommande arter, septembersilverax, C. ramosa och oktobersilverax, C. simplex. Idag har man slagit ihop dessa  ostasiatiska arter till den senare och kallar dem alla för höstsilverax. Annars hade oktober nog varit rätt epitet eftersom de här i Stockholmstrakten åtminstone, brukar börja blomma under andra hälften av september och håller på oktober ut eller tills frosten sätter stopp. Men de brukar vara tåliga och står de bara inte alltför skuggigt så slår alla knoppar ut.

Höstsilverax, Cimicifuga simplex av den rena arten på Bergianska trädgården 15 oktober.

Det är här vi hittar de oerhört populära rödbladiga sorterna, och kikar man på den rena arten som på bilden ovan, så finns redan där en hel del mörka anlag vilket ju blir mycket dekorativt och kontrastrikt mot de kritvita, eller silvriga ”axen”.

Det finns ett rätt stort antal sorter av de rödbladiga typerna; de mörkaste är då vegetativt förökade urval av frösådder av relativt mörkbladig typ som brukar kallas ‘Atropurpurea’.

Höstsilverax 'Atropurpurea', i Drömparken, Enköping första veckan i augusti då den har sträckt på sig ordentligt och redan utgör ett form- och färgstarkt inslag. Sedan står den ungefär så här i en månad, knopparna sväller upp lite efterhand. förmodligen lagrar den upp näring ordentligt under denna tid.

C. simplex 'Atropurpurea' i Drömparken, Enköping i början av september. Några veckor kvar tills de börjar slå ut, men visst är den även dekorativ i detta tidiga knoppstadium?

‘Atropurpurea’ är visserligen röd i stjälkarna, men har mycket grönt i bladen. Här kommer ‘Brunette’ som jämförelse:

'Brunette' en tidig morgon i Drömparken i början av september.

‘Brunette’ blev snabbt omtalad i början av 90-talet. Den fanns med i Piet Oudolfs bok Drömplantor som kom på svenska 1995. Plantan hade valts ut av fru H. Christiansen på Virum planteskole i Danmark sent 80-tal och Adrian Bloom tog den därifrån till England 1990.

Det blev en omskriven planta som alla ville ha och som inte var helt lätt att få tag på eftersom den var tvungen att förökas vegetativt. Nu ska det dock inte vara några problem att hitta den.

Och visst är ‘Brunette’ verkligen odlingsvärd! Den här ”mörkröda” färgen är suverän som kontrastfärg i en perennplantering. Färgen är så pass mörk så att den kan samspela med både kalla och varma färger utan att det stör. Egentligen är kulören nog mycket mörkt purpurröd, det kan man se på blommorna där den mörka nyansen späds ut med vitt.

Höstsilverax 'Brunette' i Drömparken 1 oktober.

I oktober är höstsilveraxen ett av Drömparkens verkliga toppnummer.

Cimicifuga simplex 'Brunette'. Drömparken första oktober.

De röda bladen samspelar också fint med höstfärgerna runt om.

Cimicifuga simplex 'Brunette' i Drömparken, första oktober.

Beroende på hur ljuset faller, tidpunkt på dagen m.m. så ändrar färgen karaktär. Här är det mer purpur/violett.

De väldoftande blommorna hos 'Brunette' skiftar i rosa om man kikar lite närmare.

Det finns nu ett antal riktigt mörkbladiga sorter förutom ‘Brunette’ men skillnaderna är inte överdrivet stora och att döma av de sorter jag sett – ‘James Compton’ (Drömparken) och ‘Black negligée’ (Gbg botan) så har de inga företräden framför ‘Brunette’ som dessutom har visat sig fungera bra i Sverige. Sorten ‘Elstead’ blommar enligt Adrian Bloom mycket sent i England och uppskattas av honom just därför, men så mycket senare blomning vill man nog inte ha annat än möjligen i Skåne. I Mellansverige hinner ‘Brunette’ precis blomma färdigt innan vintern kommer. Jag gissar att man kan ha glädje av den upp utefter Norrlandskusten också i goda lägen, men längre in i landet blir nog blomningen mycket kort. Om någon har andra erfarenheter så hör gärna av er i kommentarerna nedan!

Den som vill se fler sorter av höstsilverax kan titta här.

Amiralfjäril och flugor på 'Brunette' – Rosendals trädgård, Stockholm.

Höstfröjd

I Mälardalen ger höstsilveraxen tillsammans med andra senblommande perenner som höstsolrosor och luktastrar, härliga brittsommarupplevelser. Soliga dagar kommer sena fjärilar som amiral och tistelfjäril fram och suger nektar, för att inte tala om diverse flugor som gör sista rycket.

Höstsilverax 'Atropurpurea' vid Ulriksdals slott i början av oktober. Katsurans doftande höstlöv ger en vacker inramning.

En av fördelarna med sent blommande perenner är att de hela tiden ser fräscha ut eftersom de är i växt hela tiden och aldrig når det utblommade stadiet under växtsäsongen, som fallet är med många perenner som blommar tidigt.

Höstsilveraxen måste sägas vara en perenn som har prydnadsvärde i stort sett hela året runt. Okej, som vinterståndare blir den rätt pinnig eftersom allt fluff faller av. Men från maj, när den börjar vakna till och skickar upp den nya bladen, till november–december, när nysnön faller på de vissnade stjälkarna, utgör den en prydnad.

Eftersom silveraxen vaknar relativt sent så passar de fint att samplantera med lökväxter som då hinner blomma innan silveraxbladen kommer upp och döljer lökblasten, något som man ofta är tacksam för.

Höstsilveraxet tittar upp igen i mitten av maj.

Och nu är det snart dags igen. I skrivande stund är det ett par månader kvar tills silveraxen börjar titta upp.

Läkesilverax, Cimicifuga (Actaea) racemosa. Den vanligaste, härdigaste och tidigaste arten. Ljuset spelar alltid vackert med silveraxen. Och visst klarar de en relativt solig växtplats, bara de får fukt. Här på Capellagården, Öland.

Men vi börjar med ett par bilder av den kanske vanligaste arten. Åtminstone tidigare, innan de rödbladiga arterna kom i handeln så var det Cimicifuga racemosa, läkesilverax, som var det som planterades mest. Och denna art från östra Nordamerika är fortfarande ett riktigt bra val för hela landet. Låt dig inte luras av att silverax generellt i vissa böcker anges som halvhärdig – läkesilveraxet är en riktigt robust perenn som går bra i hela landet och som dessutom hinner blomma överallt. Den anges vara härdig till zon 3 i Nordamerika (de vänder på zonerna där så att zon 1 är kallast) och det innebär ca zon 6 hos oss, och eftersom det är mycket snö i våra kallare trakter så ska övervintringen inte vara några problem. Långt i norr så kanske blomningen hamnar mer i augusti än i juli, men den hinner säkert blomma.

Läkesilverax, Cimicifuga racemosa, i ljusdunklet där den kommer väl till sin rätt – de vita spirorna fångar ljuset fint även när de är i knoppstadiet.

Silveraxen hör alltså till den grupp av perenner som  man verkligen kan lita på; plantan blir bara finare med åren och behöver faktiskt ett par-tre år på sig innan den börjar likna något – så kan man hitta stora plantor är det värt pengarna att satsa på dessa.

Plantorna är också av den typen att de håller sig på plats, rötterna är inte ute och springer vilket är rätt skönt i en trädgård.

Silverax tillsammans med stormhatt – en trevlig kombination. De har ungefär samma ståndortskrav, höjd och blomningstid.

Silverax är som synes resliga växter, manshöga kan man väl säga, och i vissa fall mer därtill och det finns även någon art som är lite beskedligare i höjd, vi kommer dit snart. Gemensamt för alla arterna är de vackra och lite fluffiga blomspirorna – silveraxen – vilka alltid är vita.

Innan knopparna slår ut och visar ståndarnas fina fluffighet så kan man definitivt glädjas åt de vackra knopparna, som sitter strödda som små pärlor i toppen på de stadiga stjälkarna. Ja, trots att stjälkarna kan förefalla veka så ska det väldigt mycket till innan de böjer sig för gott och uppbindning ska man normalt inte behöva tänka på, åtminstone inte om man planterar dem som de vill växa i naturen: som undervegetation i glesa lövskogar.

Läkesilverax lite skuggigt planterade, under rödplommon på Norra begravningsplatsen, Solna.

Översatt till trädgårdsförhållanden betyder det att de gärna växer lite halvskuggigt i inte alltför blåsiga lägen. Det betyder också att de föredrar en  mullrik jord, alltså som den så kallade brunjord som lövskogar producerar. Direkt kinkig på jord är inte silveraxen – bara de får den fuktighet de behöver så kan de växa på lättare jord också, men lerhaltig jord håller förstås fukt bäst och är att föredra i soligare lägen.

Läkesilverax och gullstav (Ligularia stenocephala) i ett ganska soligt läge på Steinerseminariet i Järna. Personligen tycker jag att det kan bli lite ocharmigt med full sol och att det blir mer spännande där det faller en vandrande skugga från träd.

Det är alltså i skuggrabatten silverax hör hemma primärt. Sedan kan man avvika från det bara det finns fukt i jorden. Men man ska alltså inte plantera dem mot en solstekt vägg för då står de och lider.

De rödbladiga sorterna kan man dock behöva ge ett soligare läge, eftersom den röda bladfärgen utvecklas bäst där de får ordentligt med ljus. Dessutom är den arten, höstsilverax, betydligt senare i blom, och kan av den anledningen behöva mer ljus, speciellt i marginalområden, där det är på gränsen till att den hinner blomma.  I naturen växer också höstsilveraxet på fuktiga fjällängar, så finns det bara fukt så klarar de solen.

Användningsområdena är alltså breda för silverax: från den relativt soliga rabatten med kraftig matjord och storvuxna perenner, till dunklare lundartade förhållanden i trädens skugga.  I äldre böcker anses silverax lämpa sig bäst som solitärer. Nu har väl detta bruk med perenner som solitärer gått tillbaka en hel del , men visst fungerar det fint, ungefär som plymspirea, som dock blommar flera veckor tidigare och kanske hellre ska användas i skuggiga lägen långt norrut.

Silverax i en blandad rabatt på Capellagårdens innergård där den ger extra kontrast åt övriga färger samt resning åt rabatten.

Vita blommor är vad engelsmännen kallar en ”mixed blessing”, det finns alltså en viss ambivalens eftersom vitt alltid tenderar att dra blicken till sig och konkurrera ut andra blommor, speciellt om blommorna är stora, blaffiga och kritvita. Nu hör silveraxen inte till denna kategori, utan tack vare sin fluffighet blir de inte påträngande; ljuset sprids istället för att reflekteras hårt mot ögat. Man får alltså det goda med vita blommor – en frisk kontrast, ett slags fräscht vågskum på toppen – och man slipper de negativa aspekterna med vitt. Bilden här ovan, från Capellagårdens trevliga planteringar, tycker jag bär syn för sägen.

I en vit trädgård är förstås läkesilveraxet en stor tillgång, speciellt om trädgården är stor och man planterar den på många håll, vilket man ju bör göra i en stor trädgård; upprepning ger ju struktur och sammanhållning. Den här bilden från Norra begravningsplatsen i Solna tycker jag visar detta:

Fin djupverkan då silveraxen lyser som ljus i dunklet när solen söker sig nedåt framåt kvällningen.

Krokiga spiror förbryllar

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men ofta ser man att läkesilveraxens blomställningar är krokiga och böjda, det syns lite grand på bilden ovan, och ännu mer på bilden under. Jag trodde först att det var olika arter – en med raka och en med krokiga blomställningar – men så är inte fallet. Jag har sökt svar på vad denna krokighet kan bero på, men inte hittat något. Tittar man på de krökta partierna så är de brunfärgade, så jag antar att det beror på att cellstrukturen försvagas. Men av vilken anledning? Om någon har svaret så vill jag gärna veta.

Krokig blomställning på läkesilverax. Lägg märke till brunfärgningarna i böjarna.

Kan det vara ett svampangrepp? Insektsangrepp? En fysiologisk skada i form av torka vid någon känslig tidpunkt? Det är i alla fall ingen större skada skedd, för det blir rätt dekorativt.

Silverax som läkeväxt

Silveraxen heter på engelska ”bugbane” som väl kan översättas med ”den som dödar insekter”. Det tidigare vetenskapliga namnet Cimicifuga (som jag själv fortsätter att använda, även om släktet nu av vissa ledande botaniker räknas till trolldruvorna, Actaea) är också en anspelning på detta, då cimex betyder vägglus och fugere betyder fly; alltså en växt som håller ohyran borta. Det berättas att nybyggarna i Nordamerika stoppade torkade silverax i halmmadrasserna för att hålla plågan på avstånd.

Vi vet inte hur väl det fungerade, förmodligen vann väl lössen, men man fick säkert idén från indianerna, som också använde läkesilveraxet för sina smärtstillande, lugnande och antiinflammatoriska egenskaper, allt enligt Wikpedia.

Flugor och getingar dras till silveraxen, men även roligare insekter som fjärilar.

Kanske kan läkesilveraxet bli en naturmedicinsk succé liknande röd solhatt, Echinacea, som väl finns i snart sagt varje svenskt hushålls förkylningsapotek? Indianerna lär också ha använt det mot halsont, depression och till ”gynekologiska besvär” vilket väl avser PMS och klimakteriebesvär. Och funkar det så lär det bli åtgång – men det finns vissa indikationer på att det kan ge leverskador.

Doft eller lukt?

Det är lite märkligt om silverax skulle kunna fungera som insektsmedel, eftersom blommorna i sig är verkliga insektsmagneter: flugor av alla de slag, humlor, getingar, bin och fjärilar dras alla till silveraxens lätt unkna doft.

När det gäller doften så finns det stor skillnad mellan arter tycker jag. Om nu läkesilveraxet inte luktar jättegott så gör faktiskt  höstsilveraxen det. De har en frisk parfymerad, lite citronanstruken doft, faktiskt helt angenäm, men flugorna dras icke desto mindre till den också, så förmodligen finns det någon slags unken underton där som jag inte känner.

Höstsilverax av den rödbladiga typen i full blom i början av oktober. Flugorna vaknar till i höstsolen.

Det är väl lite som med fläder, hos den finns ju samtidigt en unken doft och en frisk, som man dock får förstärka med citron för att saften ska bli drickbar.

Några mindre vanliga arter

Det finns också en art som heter C. foetida, europeiskt silverax. Jag luktade på den i Göteborgs botaniska och gjorde en ljudanteckning i kameran om att doften är parfymerad fast med en lite fränare underton. När jag nu tittar i klassikern Perennboken, så ser jag att författaren (Kenneth Lorentzon?) skriver att doften liknar fläderns tunga, lite unkna doft. Så där är vi överens.

Europeiskt silverax, Cimicifuga foetida, i Göteborgs botaniska. En ovanlig art i handeln, men skir, ståtlig och vacker och med en rätt tilltalande doft.

Här kommer en närbild på europeiskt silverax; det har förresten en östlig utbredning, från östeuropa bort mot Sibirien och Himalaya. Eurasien kan man säga. En riktigt pampig art är det, som når 2 meter och lite till.

Europeiskt silverax, Cimicifuga foetida med betydligt skirare blomställningar än sina släktingar.

Apropå Göteborgs botan: här finns ett silverax nere i det tjusiga perennkvarteret, av en art som jag inte riktigt identifierat. Kolla här:

Cimicifuga cordifolia, rubifolia eller americana? Jag kan inte säga, men den här röda anstrykningen har jag inte sett i handeln.

Vore det inte för den röda anstrykningen skulle jag i alla fall förut ha sagt C. cordifolia, det som kallas spjutsilverax på svenska. Har skrivit och frågat, får jag svar så berättar jag här. (Det finns  12–18 arter silverax, så det borde inte vara helt omöjligt att säga).  Mycket vacker även i knoppstadiet, fotot taget 11 augusti, så den är en månad senare än läkesilveraxet.

Här nedan det riktiga C. cordifolia, och då får man väl säga att det skiljer sig rätt mycket från ovanstående.

Spjutsilverax, Cimicifuga cordifolia, beskrevs ofta förr som en varitet av C. racemosa, men det tycker jag verkar långsökt, den här har en helt annan karaktär både på blad och även de mörka stjälkarna, senare blomning och lägre höjd. Bilden tagen på Alnarp 8 september.

Spjutsilveraxet hittar man heller inte särskilt ofta i handeln, men det förekommer. Och vill man ha en något lägre planta så är den definitivt intressant. De mörka stjälkarna är också ett plus; de avtecknar sig fint ovanför det något gulgröna bladverket. Ja, hela plantan ger ett något gulaktigt intryck, blomfärgen är mer benvit än vit.

Cimicifuga dahurica, augustisilverax i Enköping.

För fullständighetens skull visar jag även denna bild, som enligt skyltning ska vara augustisilverax, C. dahurica. Och bilden är tagen 12 augusti, så det kan nog stämma bra. Denna art ska vara tvåbyggare, det vill säga skilda han- och honindivider, där hanarna är de prydligaste tack vare sina fluffiga ståndare – precis som hos plymspirean. Den här arten är inte särskilt vanlig i handeln, så man får vara beredd att leta om man vill ha den.

Artikeln fortsätter med en andra del >

Nyanlagt perennkvarter

Vi närmar oss slottet och där parken öppnar sig mot slottet och havet kom en glad överraskning, nämligen ett nyanlagt perennkvarter signerat Ulf Nordfjell!

Först en bild på paviljongen med havsutsikt. Det är sista resten av växthusen som revs på 40-talet. Tidigare hade kommunen sina blomsterodlingar här, och det är väl den traditionen som lever kvar med ettåriga växter, här och på många andra håll.

Paviljongen med utsikt mot hav och slott – resten av de växthus, förmodligen kaster med en sida murad, som stod här 1900-1940. Notera den Nordfjellska karaktärsväxten, gräset glansälväxing. Här ser man också hur vissa plantor i idegranshäckarna hade farit illa under vintern.

För övrigt är det helt omgjort kring och bakom denna paviljong som nu har integrerats i den nya perennplanteringen.

Perennkvarteret, signerat Ulf Nordfjell, alldeles nyanlagt.

Jag pratade med en parkarbetare och minns nu inte om det var planterat under våren eller föregående höst, men jag tror det sistnämnda eftersom de låga idegranshäckarna hade tagit mycket stryk under vintern, alltså var de planterade redan 2010. Det syns på bilden ovan med paviljongen, fast häckarna sträcker sig runt perennplanteringen också, se gärna kartlänken ovan. Killen jag pratade med visade mig också att det grott mängder av ogräs som han aldrig hade sett tidigare. Jag kände igen dem som alm och det var ju bara att lyfta blicken så såg man var de kom ifrån. Tidigare hade man bara haft ettåriga blommor och eftersom man då fräser om jorden varje vår så ser man aldrig några groddplantor. Dessa almplantor tyder också på att planteringen gjordes på hösten innan eftersom om man hade planterat på vår-försommar, så hade nog almfröna hamnat nere i jorden och aldrig grott.

Här från andra hållet, med slottet i bakgrunden. Hängpimpinellen till höger lutar sig tydligt ut mot ljuset, liksom faktiskt hela planteringen mer eller mindre gör. I mitten stäppsalvia kombinerad med stjärnflocka; gissar att man inte kommer att klippa stäppsalvian utan att tanken är att stjärnflockan ska växa upp och blomma efter salvian. Längst till höger syns de utblommade bollarna av vit kirgislök, Allium Mount Everest, som förhoppningsvis kommer att frösprida sig och ge ett magnifikt vår- och försommarflor tillsammans med julrosor, blå och vita violer, och andra lökväxter som svarta och vita tulpaner samt vita påsk- och pingstliljor och gräddvit Camassia.

I sedvanlig Nordfjell-stil är det lister av cortenstål som utgör ramen för planteringen. Den har också en smal stig som går på längs genom planteringen, men det är mer av en skötselgång, eller för den som verkligen vill se blommorna på nära håll.

Planteringen dominerades nu av purpurklätt, både vit, och som här ceriserosa av sorten 'Mese' som är lite snällare i färgen än den vanliga knallrosa.

Gången syns i mitten av bilden, den sick-sackar lite. Längst fram till höger den höga hängpimpinellen, som här lutar betänkligt.

Här den vita purpurklätten 'Alba', i bakgrunden blodsilverax och silvermalört, till vänster utblommad stäppsalvia och röd stjärnflocka.

Purpurklätten dominerade våldsamt detta första år, men nästa år kommer den troligen att vara nästan borta och de andra växterna kommer fram mer. Tittar man noggrant här så kan man se blomspiror av vit kransveronika, som kommer att ha vuxit till sig och få betydligt mer plats kommande säsonger.

Rödbrunt som ställs mot vitt är ett av flera färgteman i rabatten. Här rödbladigt höstsilverax (blodsilverax) 'Brunette' med en vit violruta. Även silver och vitt finns i närheten i form av vit malört, lammöron och ulleternell samt två olika martorn. Mer rödbrunt finns också i form av den mindre härdiga rostflockeln (Eupatorium rugosum, heter numera Ageratina altissima) 'Chocolate', som kan skymtas i bakgrunden. Det ska bli intressant att se om den överlever i Kalmar. Samma sak gäller den rödbruna töreln 'Blackbird', som jag dock inte noterade eller fotograferade.

Jaha, vad ska man säga om detta? För det första vill man ju applådera Kalmar och dess parkchef som tagit initiativet till att förnya denna anrika och fina park med en plantering som ligger helt i tiden. Att anlita Ulf Nordfjell brukar vara en säker väg till framgång, Chelsea-vinnare och allt, som han är.

Växtvalet är intressant och klart präglat av senare års trender inom perenner. Här hittar vi till exempel mycket mörkbladigt och silver, som nämnts ovan. Purpurklätten  är ju också en växt med silvrigt bladverk. Den kommer dock inte att dominera i framtiden som den gör detta första år eftersom den är tvåårig och oftast dör efter blomning. Sedan kommer vi att se fröplantor mer spridda i planteringen. Jag antar att tanken var att få något som skulle komma igång snabbt och ge ordentlig blomning redan första året. Kommande år blir det en helt annan karaktär på planteringen och då kommer stjärnflockorna – det finns inte mindre än fem sorter från vitt, över rosa till mörkrött  – att bli något av en karaktärsväxt. Men växtrikedomen är stor och för att nämna några av de ”modernare” av de som inte redan nämnts: perovskia/himmelsspira, grekisk vädd,  jättestäpplilja, gulvädd, stäpprudbeckia, bäcktistel och  gillenia/trebladsspira. Här finns dock också traditionsrika perenner som luktpion, strandiris, trädgårdsiris, brittsommaraster och oktoberaster och höstanemon. Gräs är förstås också representerade och där finner vi Nordfjells favorit glansälväxingen (syns bakom paviljongen ovan) och det magnifika stora fjädergräset (Stipa gigantea) bland andra.

Träden skuggar

Allt är mycket väl uttänkt och färgschemat är varierat utan att bli plottrigt eller skrikigt och växternas olika karaktärer kommer att bädda för en mångfacetterad plantering med även lite av vildkaraktär trots den strikta fyrkantiga sättningen. Det jag upplever att man har missat är träden, eller snarare ljustillgången. Hela planteringen sträcker sig nämligen utåt mot ljuset på grund av de stora träden i väst (bakom planteringen) och många växter lutar betänkligt. Nu var ju platsen där den var, men jag kan tänka mig att man skulle ha använt mer av skuggväxter som funkior, rodgersior, parasollblad etc. Nu finns där inget av sådant utan planteringen skulle nog ha mått bättre av att stå framför paviljongen, ut mot havet på den öppna gräsytan istället. Nå vi får se hur det utvecklar sig – i värsta fall får man väl anlägga ett nytt kvarter där och flytta växterna dit och plantera skuggväxter på den här biten istället.

Men möjligen kan det också ha varit överdriven vattning som har gjort växterna extra långa och gängliga, och då är det ju lätt åtgärdat om man minskar på vattnet och låter växterna svälta lite istället. Apropå svält – kanske  skulle man också ha haft  en magrare jord här med tanke på hur många av växterna som är utpräglade torrmarksväxter. Å andra sidan måste man gå en medelväg när man blandar växter så här från olika ståndorter; bäcktistel och lammöron eller perovskia har ju diametralt motsatta önskemål om jord och fuktighet, men oftast kan de samsas riktigt bra i en normal rabattjord, dock då med risken att det blir överfrodigt som här och att växterna blir kortlivade. Det kommer dock tiden att utvisa hur det går med den saken.

Slottsmurarna

Orkar ni med något mer? Jag tänkte bara visa några bilder inifrån slottsgården där det växer en intressant flora på de höga murarna.

Blåklockor på muren. Många blåklockor trivs ju på murar, till exempel murklocka och stjärnklocka. Men även den inhemska lilla blåklockan klarar konststycket.

Den sällsynta ormbunken murruta, Asplenium ruta-muraria växer uteslutande på kalksten och finns ganska riktigt här i springor i muren.

Murrevan har funnits i perennsortimentet länge och kan bli ganska frodig i hörnen, där det finns mer fukt. Humlorna gillar att besöka blommorna.

På väg från slottet gick vi genom parken och noterade pampiga och exotiska träd på flera håll:

Stora ädelcypresser och vad jag tror är en klöveralm samt en liten ginkgo.

Ett riktigt stort ginkgoträd.

Ett ännu större valnötsträd. Flera stora valnötsträd finns i parken.

Enar ska stå torrt och soligt och på svältgränsen. I fuktig jord och i halvskugga angrips de gärna av svamp som dödar kvistar.

Ett faktablad om kvistdöd >

 

Liten historielektion

Vi avslutar med det pampiga Vasa-monumentet som restes till minne av Gustav Vasas landstigning 1520 då han kom från Lübeck i akt och mening att organisera motståndet mot den danske kungen Kristian II – hos vem han hade varit fängslad en tid – som ju gjorde anspråk på den svenska kronan och stod för Stockholms blodbad senare på hösten då Gustavs far Erik avrättades, bland 81 andra.

Minnesmonumentet över Gustav Vasas landstigning på Stensö udde, strax söder om Kalmar. Monumentet är från 1851 och flyttades till stadsparken från udden till parkens invigning 1880. Ett stort ex av kaukasisk vingnöt till vänster.

En praktfull idegranshäck omgärdar parken mot gatan. En lummig och fin atmosfär skapades här av uppvuxna gamla träd av mångahanda slag, och den välklippta häcken.

Kalmar stadspark visade sig vara en riktig pärla från och där fanns även en byst av donatorn, grosshandlaren Jean Johnsson som såg till att parken kunde uppföras och stå klar 1880. Nu glömde jag att fotografera bysten med plaketten, men på Kalmars hemsida kunde man hitta en beskrivning av parken, som fick en utmärkelse som finaste stadspark 1985. I den norra delen av parken ligger den vackra och ordentligt tilltagna dammen, som ser ut att ha legat där länge – ett gediget bygge  vad det verkar, smakfullt planterad med funkior, svärdsliljor, strutbräken och klippstånds. Man har jobbat med få arter och använd dessa i större mängder vilket har gett en harmonisk och stabil inramning, eftersom det är bland de mest robusta perennerna man kan tänka sig och utmärkta för fuktmiljöer. Den vackra bron är målad i en klarblå färg vilken ger fin kontrast åt allt det gröna. Den rödbladiga japanska lönnen å sin sida blir lite av en dämpad komplementfärg till det blå. Skapar vitalitet även när blomningen är sparsam. Svärdsliljan hade blommat över och klippståndsen hade inte börjat blomma. Daggfunkian blommade visserligen, men dess blommor gör inte så mycket väsen av sig.

Den fina dammen i norra delen. Foto: Lars Forslin ©

Fågellivet i dammen var livligt, med gräsänder, skrattmåsar och en och annan rörhöna, vilka gillade att springa omkring under de stora ruggarna med funkiablad, där de får perfekt skydd. Just den här tiden var det mängder av fågelungar som matades av sina föräldrar och de tog tacksamt emot smulor från vår lunchkorg och ankorna åt gärna direkt ur handen.

En populär plats att mata fåglar på. Besökare i alla åldrar sågs kasta brödsmulor.

Här kommer bilden som gjorde att jag fick idén att skriva om denna, i och för sig trevliga, men kanske ändå inte helt enastående park:

Bladverk av gul svärdslilja, strutbräken och daggfunkia vilka tillsammans skapar en dynamisk treenighet.

Jag tycker den här bilder, som är tagen i dammkanten, visar den ypperliga växtkompositionen kring denna damm, och med vilka enkla medel man kan skapa dynamik och liv med bara bladverk. Ja, i själva verket(!) är bladens form och karaktär det viktigaste när man komponerar en plantering. Här har man dessutom valt tre växter som verkligen klarar sig år efter år; både svärdsliljan (Iris pseudoacorus) och strutbräken (Matteuccia struthiopteris) är vildväxande i hela vårt avlånga land, ja i lämpliga fuktmiljöer alltså men härdigheten är med andra ord enastående god. Daggfunkian (Hosta sieboldiana)kommer från Japan där den är en ren vildväxande art och alltså inte har trädgårdsursprung som många andra funkior, även om den förstås odlas i japanska trädgårdar. Man kan knappast tänka sig ett bättre urval av stomväxter för en damm i offentlig miljö, med tanke på deras robusthet.

Svärdsliljans eleganta bladverk fångar också regndropparna fint.

Men inte nog med det, bladformerna kompletterar ju varandra perfekt: Svärdsliljans blad är så nära en ren vertikal man kan komma; smala, spetsiga upprättstående blad vilka avslutas med en elegant böj värdig en japansk kalligraf. En fulländad form i sig själv. Dessutom blommar den rikt med vackra gula irisblommor i juni – ja, det är en av de växter som verkligen signalerar midsommar för mig.

Strutbräken är mer horisontell även om den kan bli nästan manshög i extremt näringsrika, dyiga stränder till åar och bäckar där den oftast växer som undervegetation till träd, men den är ju mycket anpassningsbar, blåst är dock inte något som den mår bra utav då den kan bli brun rätt tidigt. På våren är den ju speciellt vacker, då ”fiolsnäckorna” rister sin ringlande topp, som Taube så fint allittererade. Men här kompletterar den de hela formerna hos både svärdsliljan och speciellt funkian, med en hälsosam dos av fransighet och fluffighet.

Invid dammen fanns också lite andra växter, bl.a. denna spanska näva (Geranium endressii) som är en av de allra mest långblommande, om än inte härdigaste, nävorna. Den kan blomma in i november - mycket tacksam. Bakom denna de njurformade bladen av klippstånds (Ligularia dentata) som blommar i augusti–september, samt längst bak (bakom fontänen) den helt gröna klockfunkian (Hosta ventricosa) som också är en riktig arbetshäst i trädgården.

Så daggfunkian: även om den är den enda av de tre som blommar här så tänker man nästan inte på det, då blommorna har en mycket neutral ljust blågrå färg. Utan det är bladen man lägger märke till även här; de läckra, buckliga blågröndaggiga och hjärtformade som breder ut sig horisontellt. Rena motsatsen till svärdsliljan alltså. Och här ser man hur kontraster kan, och bör, skapas i en plantering med perenner även utan blomfärger. Kontrasterande bladformer är essentiellt för att skapa variation och intresse, ja kort sagt dynamik.

Sommarblommor

Promenaden går vidare fram mot slottet, vi passerar konstahallen i modern stil och en restaurang som ser ut att vara från 60-talet, med ettåriga planteringar i den tidsandan, alltså så skarpa färger och färgkontraster som möjligt och även diverse ”tårtor” och slingrande bäddar i gräsmattan. Det här roar mig måttligt och min gissning är att man kommer att sluta med detta, dels för att den publik som gillar sådant, snart är för gammal, och dessutom så är det dyrt med alla dessa plantor som ska köpas in och även planteras varje år, under den tid då man har mest att göra i parken.

Sommarblommor kantar gången upp mot restaurangen. Varken vackert eller billigt, dessutom har träden nu blivit så stora att se solkrävande sommarblommorna som spindelblomstren nu inte utvecklas som de ska.

Vindlande bäddar i gräsmattan innehållande sommarblommor, mängder av dem, främst de Impatiens-hybrider som gemenligen kallas Lyckliga Lotta.

Hela konstruktionen känns onaturlig med sina grälla färgkontraster vilka accentueras av de skarpa linjerna mellan sorterna. Det kräver omsorg att kombinera nyanser i det röda området eftersom varma och kalla nyanser också lätt skär sig när färgerna är så klara som här. Nej, det här var inget för mig fast intressant som åskådningsexempel över hur den gamla skolan möter den nya, dels i dessa planteringar men även i parken som helhet. Här finns en del ”nya” växter som jätteverbena, men dess vildkaraktär, liksom tobakens i förgrundens ”tårta” försvinner helt i planteringar av den här formella stilen. Bäddarnas form talar ju ett mer avslappnat språk, men den rigida planteringgsstilen förtar effektivt varje illusion av naturlighet.  Hängboken i bakgrunden tilltalar mig betydligt mer.

Här kunde man gott behålla de vindlande bäddarnas form och faktiskt även konceptet med sommarblommor om man nu vill ha det kvar, men det har hänt mycket, mycket på det området de senaste 15-20 åren med färg- och finstämda planteringar med tanke bakom, som de presenterats bl.a. på Göteborgs botaniska. Ett tips är att titta i boken Nordiskt ljus och italiensk hetta – vid det här laget en klassiker. En uppdatering enligt de linjerna kunde göra underverk här i parken – om man nu inte vill göra perennplanteringar, vilket blir mer kostnadseffektivt, öppnar upp större estetiska och hortikulturella möjligheter och dessutom känns mer som ”riktig” park. Som vi ser längre fram har man tagit steg i den riktningen. Men först en titt in i …

Den japanska lunden

Porten till den japanska lunden. En god ansats men...

Lite längre fram finns en lund med delvis japansk inriktning. Man finner vissa karaktärsväxter som bergsbambu och aukuba (Aucuba japonica), funkior, rododendron, några japanska lönnar och en portal i japansk stil som signalerar att här är det. Där finns också en liten damm med en bäckfåra som tyvärr kan tjäna som åskådnings-exempel på hur man inte ska bygga dammar och bäckfåror med dammduk. Speciellt i offentlig miljö måste man ju vara noga med att dammduken i kanterna beläggs med större eller mindre sten. Så fort duken syns så försvinner ju varje illusion om en naturlig bäckfåra, bortsett från att den exponerade gummiduken lätt kan skadas. Dammar i offentlig miljö kan byggs med duk, men då måste man veta vad man gör och här får vi nog konstatera att entreprenören inte hade en susning och har blåst kommunen ordentligt, men även som beställare måste man veta vad man vill ha och hur det ska se ut.

Dammen/källan och bäckfåran med gummiduken... Inte särskilt vackert trots belysningen.

Här ser det trevligare ut, med brokfunkia och skunkkalla (t.v.), förmodligen av den vita arten eftersom den härstammar ifrån Japan.

Stommen i den japanska lunden är dock inte så tokig, men man skulle behöva gå igenom den och fixa de här misstagen med bäcken och rusta upp planteringarna så att de bleve intressantare.

Japanska lunden med bl.a. bergsbambu (t.h.) och japanska lönnar.

Fortsätt till del två >

Bolltistlar - klotformiga blommor är inte så vanliga. Bolltistlarnas starka form gör dem till ett favoritfotoobjekt, som lånar sig väl för abstrakta kompositioner. I knoppstadium gör de taggiga bollarna skäl för släktnamnet Echinops, vilket betyder "igelkottsliknande". Foto: Lars Forslin ©

För en favorit är bolltisteln verkligen hos mig, och det beror på flera saker:

• Det är en av de allra formstarkaste perennerna
• Ovanlig form, som hålls länge – strukturväxt av rang
• Bolltisteln är en av få högvuxna perenner för solstekta lägen
• Den är härdig, lättskött och anpassningsbar
• Den håller sig på sin plats
• Den lockar humlor, bin och fjärilar men inte rådjur

Fjärilar och bin attraheras av bolltisteln i blom. Bollen är alltså en blomställning med massor av mindre blommor, som hos alla korgblommiga. Foto: Lars Forslin ©

Vet inte om man kan kräva så mycket mer  av en perenn egentligen… Så nog valde man rätt när man valde årets perenn!

Bolltistel i högsommarkväll, just i början av blomningen. Bollarnas taggiga periferi fångar kvällsljuset fint. Foto: Lars Forslin ©

Struktur behövs även i rabatten!

Några ord om detta med struktur i rabatten och då hamnar man, som ofta, hos Piet Oudolf, holländaren som formulerat mycket av teorier kring komposition med perenner och även manifesterat dem i vackra planteringar, ett vanligt exempel är Drömparken i Enköping, som verkligen tål att tittas på för övrigt. Oudolf placerar in perennerna på en glidande skala från strukturplantor till fyllnadsplantor. De förra har förstås en tydlig form och är oftast lite högre plantor. Typiska exempel är silverax, kungsljus, rosenflockel och just bolltisteln, men även lägre växter som rölleka och solhatt har stark struktur liksom många gräs. Typiska fyllnadsväxter blir då till exempel nävor, vilka fyller ut och mjukar upp, gärna i rabattens framkant. Ja, ni fattar.

Långt innan de slår ut är blomknopparna dekorativa och minst sagt formstarka. Grå bolltistel i Drömparken, Enköping. Foto: Lars Forslin ©

Bolltisteln hör till de strukturväxter som fullgör sin uppgift under lång tid. Den är inte särskilt snabb i starten, men från midsommar börjar knopparna synas ovanför bladverket, och de har samma klotform som de färdiga blommorna, vilka börjar slå ut från ca mitten av juli – men det varierar förstås med läge och klimat – och fortsätter blomma i ungefär en månad framåt. Sedan står de utblommade bollarna snällt kvar och håller formen fint långt in på senhösten då de kan börja trilla sönder under bearbetning av steglitsar och andra fröätande finkar, som ju bara älskar tistelfrön.

Även på sluttampen behåller bolltisteln sin urstarka form även om färgerna har falnat. Här finns gott om frön till småfåglarna också. Foto: Lars Forslin ©

Soligt, torrt och magert

Tistel ja – detta är ju en tistel och visst märks det på både blommor och blad – bollarna består ju av en mängd spetsiga knoppar och bladen har små taggar. Dessa störs man dock normalt inte av eftersom bolltisteln har den fina egenskapen att den inte behöver stöttas, trots att vissa arter och sorter kan bli rätt höga, drygt 1,5 m. Här ska dock inskjutas att stjälkarna blir allra stadigast, och även lägre, om man håller växten på svältgränsen. Idealet är alltså en mager, torr och eländig  jord som man definitivt inte kan odla kål i. Där kan man istället plantera bolltisteln, gärna i bakkanten mot en solig vägg, kanske i takets dropplinje där hängrännan stjäl det mesta vattnet och grundens dränering tar resten. Planterad så här utvecklar bolltisteln en djup pårot och klarar sig bra i alla väder. Härdigheten blir också mycket god och där tror jag att man underskattar den ordentligt när man sätter den till C på skalan A-D. Någon täckning behövs knappast till bolltisteln. Om man händelsevis skulle ha problem med härdigheten så finns troligen lösningen i en magrare och torrare växtplats. Gödsel försämrar generellt härdigheten hos perenner genom att de växer för mycket och blir lösa. Samma sak med fukt – under sommaren medverkar den till överfrodighet och under vintern till att känsliga växter (och en del av våra perenner odlas på gränsen till vad de tål) ruttnar.

Blå bollar mot en faluröd vägg – kan funka! Foto: Lars Forslin ©

Gult eller orange är kontrastfärger och lyfter fram det blå. Här står tisteln torrare och ner mot strandkanten klippstånds, Ligularia. Wij trädgårdar. Foto: Lars Forslin ©

På sådana magra platser blir tillväxten måttlig och man behöver egentligen inte göra något alls på många år, annat än att ta bort de vissna stjälkarna på våren. Så småningom har plantan kanske ändå vuxit ut för mycket och man  måste ta upp den stora rotklumpen och dela den. Ofta dör den av i mitten och man får ta en eller ett par bitar från periferin och återplantera, vilket man kan göra endera på senhösten eller tidig vår. Och som sagt, gödsla inget!

Men bolltisteln är alltså anpassningsbar, som nämnts, och visst kan den utmärkt väl planteras i en praktrabatt i god jord – normalt behöver den ändå inget stöd även om den blir högre – man får göra den här omplanteringen några år tidigare bara, och det gäller ju för övrigt de flesta perenner som odlas i god matjord.

Ska man säga något negativt om bolltisteln så är det väl att den kan självså sig. Det är oftast rätt måttligt, även om vissa arter kan vara besvärligare än andra, det gäller till exempelvis den vitblommande vanliga bolltisteln (E. sphaerocephalus), som har rymt från trädgårdar och planteringar och etablerat sig på olika håll. Får man problem med självsådd så kan man toppa plantorna efter blomningen. Det finns uppgifter om att man ska kunna få en andra blomning då, men då måste man nog vara på hugget och klippa ännu innan blomningen helt är över, och så ska det nog vara ett gynnsamt klimat där inte sommaren är slut. Alternativt tar man dem till eterneller, redan innan de slår ut – då bör det hinna bli en andra blomning mot höstkanten även hos oss.

Den vanliga bolltisteln har förvildat sig på flera håll i landet, här på Öland, Äleklinta, vars jordmån och klimat passar utmärkt och påminner om Sydeuropas magra marker. Arten känns igen på sina rödbruna blomskaft. Foto: Lars Forslin ©

Även den blå bolltisteln kan sprida sig, men kanske inte så våldsamt. Här vid Grönsöö slott vid Mälaren. Foto: Lars Forslin ©

Samplantering

Samplantering i Drömparken: fackelblomster med vanlig bolltistel (E. sphaerophalus enligt växtlistan. Möjligen är detta grå bolltistel E. exaltatus, eftersom blomskaften är vita och inte rödbruna). I en vanlig rabatt kan extremerna från vått och torrt mötas och samsas riktigt bra. Formmässigt funkar det kanon! Foto: Lars Forslin ©

Rent formmässigt så får man en fin komposition med ganska få element. Förutom bolltistelns stela stjälkar med kulor i toppen så behövs något som mjukar upp, gärna ett högt gräs, samt ett vertikalt och ett horisontellt element. Kan man få in dessa olika aspekter i en komposition så brukar den kännas komplett. I ett torrt och soligt läge skulle vertikalerna kunna utgöras av kungsljus, gärna den perenna varianten mörkt kungsljus (Verbascum nigrum), vilken vanligen är gul men som också finns i en fin vit variant (vitt mörkt kungsljus!). Den horisontella växten kunde då vara den gula praktröllekan (Achillea filipendulina) och gräset, silverhavre (Helictotrichon) eller jättefjädergräs (Stipa [Celtica] gigantea (halvhärdigt). Kring fötterna passar lammöron utmärkt, eller varför inte lavendel, allas vår favorit! Ja, det här kan ju byggas ut massor, och många bra förslag finns på länken ovan.

En sak man kan tänka på är att samplantera bolltisteln med bollökar av kirgislökstyp (Allium ’Purple Sensation’). Då får man blå bollar två gånger under säsongen på samma plats! Dessutom döljer bolltistelns fräscha bladverk lökarnas mindre fräscha dito, under försommaren, om man sätter lökarna bakom/mellan bolltistlarna.

Bolltistelns bladverk kommer igång lite sent men är fräscht och fint. Lämpar sig till samplantering med kirgislök. Foto: Lars Forslin ©

 Sorter och arter

Veitch's Blue är en gammal sort som fortfarande är en av de bästa. Kompakt, välförgrenad, rikblommig och välfärgad. Foto: Lars Forslin ©

Till sist något om sorter och arter, även om det är ett område där viss förvirring råder. De sorter som ”alltid” har funnits är ‘Veitch’s Blue’ och ‘Taplow’s Blue’, vilka brukar hänföras till arten Echinops ritro, på senare år E. bannaticus och vissa menar att det är samma art. Jag uppfattar dessa som vegetativt förökade urval, kanske är det tidiga korsningar som gjordes av plantskolorna Veitch och Taplow med närstående arter (det finns ganska många)? De här sorterna skiljer sig främst genom höjden (vilken i sin tur kan variera rätt kraftigt beroende på jordmån och näringstillgång, ofta blir de högre än angiven höjd). Veithch’s Blue anges till 80–100 cm och Taplow’s blue till 100–120 cm. De här sorterna har klart blå blomhuvuden. Vad jag har sett så förefaller ‘Veitch’s Blue’ att ha fler förgreningar och alltså fler blomhuvuden. ‘Taplow’s Blue’ har bollarna på högre, ogrenade stjälkar och verkar blomma lite tidigare. Det finns också en ‘Taplow’s Purple’, men jag vet inte om den går att få tag på i Sverige.

I november ser bladverket inte särskilt vackert ut. Förhoppningsvis kommer det snart snö och lägger sig vackert och luftigt på blad och bollar. Men för säkerhets skull så planterar man gärna bolltisteln i bakgrunden, så att det tråkiga bladverket döljs på hösten. Foto: Lars Forslin ©

Det finns också en del fröförökade sorter av både blå och vit typ. De blå kan heta bara E. ritro/bannaticus men också namn som ‘Blue Glow’ (120 cm), ‘Blue Cloud’ och ‘Blue Globe’. Sorten ‘Platinum Blue’ verkar lovande, med kompakta och rikt förgrenade plantor med många, väl färgade blå bollar på vita, lite ulliga stjälkar. Av vita sorter kan nämnas  ’Star Frost’ (100 cm, E. bannaticus) och ‘Arctic Glow’ (80 cm,  E. sphaerocephalus) vilken har effektfullt rödbruna stjälkar mot de vita blomställningarna. Vanlig  bolltistel kanske också finns i handeln?

Den Virtuella floran listar förutom blå bolltistel, två arter som förvildade i Sverige: den nämnda vanliga bolltisteln (E. sphaerocephalus), som har rödbruna blomskaft, samt grå bolltistel (E. exaltatus). Den sistnämnda kallas även balkanbolltistel och finns förvildad vid Brunnsviken i Stockholm. Jag hoppas kunna återkomma med ett litet reportage därifrån.