Perenner

I somras semestrade vi på Öland, det var en födelsedag som skulle firas med finare boende inte så långt i från bron. Hur som helst så började det hela med lite halvdåligt väder, det hade regnat på natten och det hängde mer i luften. Så vi beslöt att vi skulle passa på att åka in till Kalmar och bese det gamla Vasaslottet; jag hade inte varit där sedan barnsben, då min historieintresserade mor släpade runt oss ungar på de mest sevärda slotten i landet. Vi noterade när vi närmade oss, att här fanns en större park i anslutning till slottet, en utmärkt plats att förtära den av hotellet packade lunchkorgen tänkte vi och parkerade i ena änden av parken där det fanns en trevlig damm med massor av fåglar och dessutom bänkar, av en modell som släppte igenom regnvattnet mellan spjälorna, där härligheten kunde avnjutas.

En praktfull idegranshäck omgärdar parken mot gatan. En lummig och fin atmosfär skapades här av uppvuxna gamla träd av mångahanda slag, och den välklippta häcken.

Kalmar stadspark visade sig vara en riktig pärla från och där fanns även en byst av donatorn, grosshandlaren Jean Johnsson som såg till att parken kunde uppföras och stå klar 1880. Nu glömde jag att fotografera bysten med plaketten, men på Kalmars hemsida kunde man hitta en beskrivning av parken, som fick en utmärkelse som finaste stadspark 1985. I den norra delen av parken ligger den vackra och ordentligt tilltagna dammen, som ser ut att ha legat där länge – ett gediget bygge  vad det verkar, smakfullt planterad med funkior, svärdsliljor, strutbräken och klippstånds. Man har jobbat med få arter och använd dessa i större mängder vilket har gett en harmonisk och stabil inramning, eftersom det är bland de mest robusta perennerna man kan tänka sig och utmärkta för fuktmiljöer. Den vackra bron är målad i en klarblå färg vilken ger fin kontrast åt allt det gröna. Den rödbladiga japanska lönnen å sin sida blir lite av en dämpad komplementfärg till det blå. Skapar vitalitet även när blomningen är sparsam. Svärdsliljan hade blommat över och klippståndsen hade inte börjat blomma. Daggfunkian blommade visserligen, men dess blommor gör inte så mycket väsen av sig.

Den fina dammen i norra delen. Foto: Lars Forslin ©

Fågellivet i dammen var livligt, med gräsänder, skrattmåsar och en och annan rörhöna, vilka gillade att springa omkring under de stora ruggarna med funkiablad, där de får perfekt skydd. Just den här tiden var det mängder av fågelungar som matades av sina föräldrar och de tog tacksamt emot smulor från vår lunchkorg och ankorna åt gärna direkt ur handen.

En populär plats att mata fåglar på. Besökare i alla åldrar sågs kasta brödsmulor.

Här kommer bilden som gjorde att jag fick idén att skriva om denna, i och för sig trevliga, men kanske ändå inte helt enastående park:

Bladverk av gul svärdslilja, strutbräken och daggfunkia vilka tillsammans skapar en dynamisk treenighet.

Jag tycker den här bilder, som är tagen i dammkanten, visar den ypperliga växtkompositionen kring denna damm, och med vilka enkla medel man kan skapa dynamik och liv med bara bladverk. Ja, i själva verket(!) är bladens form och karaktär det viktigaste när man komponerar en plantering. Här har man dessutom valt tre växter som verkligen klarar sig år efter år; både svärdsliljan (Iris pseudoacorus) och strutbräken (Matteuccia struthiopteris) är vildväxande i hela vårt avlånga land, ja i lämpliga fuktmiljöer alltså men härdigheten är med andra ord enastående god. Daggfunkian (Hosta sieboldiana)kommer från Japan där den är en ren vildväxande art och alltså inte har trädgårdsursprung som många andra funkior, även om den förstås odlas i japanska trädgårdar. Man kan knappast tänka sig ett bättre urval av stomväxter för en damm i offentlig miljö, med tanke på deras robusthet.

Svärdsliljans eleganta bladverk fångar också regndropparna fint.

Men inte nog med det, bladformerna kompletterar ju varandra perfekt: Svärdsliljans blad är så nära en ren vertikal man kan komma; smala, spetsiga upprättstående blad vilka avslutas med en elegant böj värdig en japansk kalligraf. En fulländad form i sig själv. Dessutom blommar den rikt med vackra gula irisblommor i juni – ja, det är en av de växter som verkligen signalerar midsommar för mig.

Strutbräken är mer horisontell även om den kan bli nästan manshög i extremt näringsrika, dyiga stränder till åar och bäckar där den oftast växer som undervegetation till träd, men den är ju mycket anpassningsbar, blåst är dock inte något som den mår bra utav då den kan bli brun rätt tidigt. På våren är den ju speciellt vacker, då ”fiolsnäckorna” rister sin ringlande topp, som Taube så fint allittererade. Men här kompletterar den de hela formerna hos både svärdsliljan och speciellt funkian, med en hälsosam dos av fransighet och fluffighet.

Invid dammen fanns också lite andra växter, bl.a. denna spanska näva (Geranium endressii) som är en av de allra mest långblommande, om än inte härdigaste, nävorna. Den kan blomma in i november - mycket tacksam. Bakom denna de njurformade bladen av klippstånds (Ligularia dentata) som blommar i augusti–september, samt längst bak (bakom fontänen) den helt gröna klockfunkian (Hosta ventricosa) som också är en riktig arbetshäst i trädgården.

Så daggfunkian: även om den är den enda av de tre som blommar här så tänker man nästan inte på det, då blommorna har en mycket neutral ljust blågrå färg. Utan det är bladen man lägger märke till även här; de läckra, buckliga blågröndaggiga och hjärtformade som breder ut sig horisontellt. Rena motsatsen till svärdsliljan alltså. Och här ser man hur kontraster kan, och bör, skapas i en plantering med perenner även utan blomfärger. Kontrasterande bladformer är essentiellt för att skapa variation och intresse, ja kort sagt dynamik.

Sommarblommor

Promenaden går vidare fram mot slottet, vi passerar konstahallen i modern stil och en restaurang som ser ut att vara från 60-talet, med ettåriga planteringar i den tidsandan, alltså så skarpa färger och färgkontraster som möjligt och även diverse ”tårtor” och slingrande bäddar i gräsmattan. Det här roar mig måttligt och min gissning är att man kommer att sluta med detta, dels för att den publik som gillar sådant, snart är för gammal, och dessutom så är det dyrt med alla dessa plantor som ska köpas in och även planteras varje år, under den tid då man har mest att göra i parken.

Sommarblommor kantar gången upp mot restaurangen. Varken vackert eller billigt, dessutom har träden nu blivit så stora att se solkrävande sommarblommorna som spindelblomstren nu inte utvecklas som de ska.

Vindlande bäddar i gräsmattan innehållande sommarblommor, mängder av dem, främst de Impatiens-hybrider som gemenligen kallas Lyckliga Lotta.

Hela konstruktionen känns onaturlig med sina grälla färgkontraster vilka accentueras av de skarpa linjerna mellan sorterna. Det kräver omsorg att kombinera nyanser i det röda området eftersom varma och kalla nyanser också lätt skär sig när färgerna är så klara som här. Nej, det här var inget för mig fast intressant som åskådningsexempel över hur den gamla skolan möter den nya, dels i dessa planteringar men även i parken som helhet. Här finns en del ”nya” växter som jätteverbena, men dess vildkaraktär, liksom tobakens i förgrundens ”tårta” försvinner helt i planteringar av den här formella stilen. Bäddarnas form talar ju ett mer avslappnat språk, men den rigida planteringgsstilen förtar effektivt varje illusion av naturlighet.  Hängboken i bakgrunden tilltalar mig betydligt mer.

Här kunde man gott behålla de vindlande bäddarnas form och faktiskt även konceptet med sommarblommor om man nu vill ha det kvar, men det har hänt mycket, mycket på det området de senaste 15-20 åren med färg- och finstämda planteringar med tanke bakom, som de presenterats bl.a. på Göteborgs botaniska. Ett tips är att titta i boken Nordiskt ljus och italiensk hetta – vid det här laget en klassiker. En uppdatering enligt de linjerna kunde göra underverk här i parken – om man nu inte vill göra perennplanteringar, vilket blir mer kostnadseffektivt, öppnar upp större estetiska och hortikulturella möjligheter och dessutom känns mer som ”riktig” park. Som vi ser längre fram har man tagit steg i den riktningen. Men först en titt in i …

Den japanska lunden

Porten till den japanska lunden. En god ansats men...

Lite längre fram finns en lund med delvis japansk inriktning. Man finner vissa karaktärsväxter som bergsbambu och aukuba (Aucuba japonica), funkior, rododendron, några japanska lönnar och en portal i japansk stil som signalerar att här är det. Där finns också en liten damm med en bäckfåra som tyvärr kan tjäna som åskådnings-exempel på hur man inte ska bygga dammar och bäckfåror med dammduk. Speciellt i offentlig miljö måste man ju vara noga med att dammduken i kanterna beläggs med större eller mindre sten. Så fort duken syns så försvinner ju varje illusion om en naturlig bäckfåra, bortsett från att den exponerade gummiduken lätt kan skadas. Dammar i offentlig miljö kan byggs med duk, men då måste man veta vad man gör och här får vi nog konstatera att entreprenören inte hade en susning och har blåst kommunen ordentligt, men även som beställare måste man veta vad man vill ha och hur det ska se ut.

Dammen/källan och bäckfåran med gummiduken... Inte särskilt vackert trots belysningen.

Här ser det trevligare ut, med brokfunkia och skunkkalla (t.v.), förmodligen av den vita arten eftersom den härstammar ifrån Japan.

Stommen i den japanska lunden är dock inte så tokig, men man skulle behöva gå igenom den och fixa de här misstagen med bäcken och rusta upp planteringarna så att de bleve intressantare.

Japanska lunden med bl.a. bergsbambu (t.h.) och japanska lönnar.

Fortsätt till del två >