Perenner

Nytt år, nya tag! Så känns det nu så här strax efter nyår och det är liksom läge att komma igång här igen. Förra året blev det inte så många inlägg, hoppas kunna göra fler detta år. Nu när vi har rundat nyåret så blickar man ju gärna framåt och känner mer inspiration inför vad som komma skall. Och som ämne för första artikel i år kändes bolltisteln nästan given. Den har stått på min lista ett tag, men nu när den blev utsedd till årets perenn så kände jag absolut att det var dags och jag har dammsugit mitt bildarkiv på bilder som kan göra den här favoritperennen rättvisa.

Bolltistlar - klotformiga blommor är inte så vanliga. Bolltistlarnas starka form gör dem till ett favoritfotoobjekt, som lånar sig väl för abstrakta kompositioner. I knoppstadium gör de taggiga bollarna skäl för släktnamnet Echinops, vilket betyder "igelkottsliknande". Foto: Lars Forslin ©

För en favorit är bolltisteln verkligen hos mig, och det beror på flera saker:

• Det är en av de allra formstarkaste perennerna
• Ovanlig form, som hålls länge – strukturväxt av rang
• Bolltisteln är en av få högvuxna perenner för solstekta lägen
• Den är härdig, lättskött och anpassningsbar
• Den håller sig på sin plats
• Den lockar humlor, bin och fjärilar men inte rådjur

Fjärilar och bin attraheras av bolltisteln i blom. Bollen är alltså en blomställning med massor av mindre blommor, som hos alla korgblommiga. Foto: Lars Forslin ©

Vet inte om man kan kräva så mycket mer  av en perenn egentligen… Så nog valde man rätt när man valde årets perenn!

Bolltistel i högsommarkväll, just i början av blomningen. Bollarnas taggiga periferi fångar kvällsljuset fint. Foto: Lars Forslin ©

Struktur behövs även i rabatten!

Några ord om detta med struktur i rabatten och då hamnar man, som ofta, hos Piet Oudolf, holländaren som formulerat mycket av teorier kring komposition med perenner och även manifesterat dem i vackra planteringar, ett vanligt exempel är Drömparken i Enköping, som verkligen tål att tittas på för övrigt. Oudolf placerar in perennerna på en glidande skala från strukturplantor till fyllnadsplantor. De förra har förstås en tydlig form och är oftast lite högre plantor. Typiska exempel är silverax, kungsljus, rosenflockel och just bolltisteln, men även lägre växter som rölleka och solhatt har stark struktur liksom många gräs. Typiska fyllnadsväxter blir då till exempel nävor, vilka fyller ut och mjukar upp, gärna i rabattens framkant. Ja, ni fattar.

Långt innan de slår ut är blomknopparna dekorativa och minst sagt formstarka. Grå bolltistel i Drömparken, Enköping. Foto: Lars Forslin ©

Bolltisteln hör till de strukturväxter som fullgör sin uppgift under lång tid. Den är inte särskilt snabb i starten, men från midsommar börjar knopparna synas ovanför bladverket, och de har samma klotform som de färdiga blommorna, vilka börjar slå ut från ca mitten av juli – men det varierar förstås med läge och klimat – och fortsätter blomma i ungefär en månad framåt. Sedan står de utblommade bollarna snällt kvar och håller formen fint långt in på senhösten då de kan börja trilla sönder under bearbetning av steglitsar och andra fröätande finkar, som ju bara älskar tistelfrön.

Även på sluttampen behåller bolltisteln sin urstarka form även om färgerna har falnat. Här finns gott om frön till småfåglarna också. Foto: Lars Forslin ©

Soligt, torrt och magert

Tistel ja – detta är ju en tistel och visst märks det på både blommor och blad – bollarna består ju av en mängd spetsiga knoppar och bladen har små taggar. Dessa störs man dock normalt inte av eftersom bolltisteln har den fina egenskapen att den inte behöver stöttas, trots att vissa arter och sorter kan bli rätt höga, drygt 1,5 m. Här ska dock inskjutas att stjälkarna blir allra stadigast, och även lägre, om man håller växten på svältgränsen. Idealet är alltså en mager, torr och eländig  jord som man definitivt inte kan odla kål i. Där kan man istället plantera bolltisteln, gärna i bakkanten mot en solig vägg, kanske i takets dropplinje där hängrännan stjäl det mesta vattnet och grundens dränering tar resten. Planterad så här utvecklar bolltisteln en djup pårot och klarar sig bra i alla väder. Härdigheten blir också mycket god och där tror jag att man underskattar den ordentligt när man sätter den till C på skalan A-D. Någon täckning behövs knappast till bolltisteln. Om man händelsevis skulle ha problem med härdigheten så finns troligen lösningen i en magrare och torrare växtplats. Gödsel försämrar generellt härdigheten hos perenner genom att de växer för mycket och blir lösa. Samma sak med fukt – under sommaren medverkar den till överfrodighet och under vintern till att känsliga växter (och en del av våra perenner odlas på gränsen till vad de tål) ruttnar.

Blå bollar mot en faluröd vägg – kan funka! Foto: Lars Forslin ©

Gult eller orange är kontrastfärger och lyfter fram det blå. Här står tisteln torrare och ner mot strandkanten klippstånds, Ligularia. Wij trädgårdar. Foto: Lars Forslin ©

På sådana magra platser blir tillväxten måttlig och man behöver egentligen inte göra något alls på många år, annat än att ta bort de vissna stjälkarna på våren. Så småningom har plantan kanske ändå vuxit ut för mycket och man  måste ta upp den stora rotklumpen och dela den. Ofta dör den av i mitten och man får ta en eller ett par bitar från periferin och återplantera, vilket man kan göra endera på senhösten eller tidig vår. Och som sagt, gödsla inget!

Men bolltisteln är alltså anpassningsbar, som nämnts, och visst kan den utmärkt väl planteras i en praktrabatt i god jord – normalt behöver den ändå inget stöd även om den blir högre – man får göra den här omplanteringen några år tidigare bara, och det gäller ju för övrigt de flesta perenner som odlas i god matjord.

Ska man säga något negativt om bolltisteln så är det väl att den kan självså sig. Det är oftast rätt måttligt, även om vissa arter kan vara besvärligare än andra, det gäller till exempelvis den vitblommande vanliga bolltisteln (E. sphaerocephalus), som har rymt från trädgårdar och planteringar och etablerat sig på olika håll. Får man problem med självsådd så kan man toppa plantorna efter blomningen. Det finns uppgifter om att man ska kunna få en andra blomning då, men då måste man nog vara på hugget och klippa ännu innan blomningen helt är över, och så ska det nog vara ett gynnsamt klimat där inte sommaren är slut. Alternativt tar man dem till eterneller, redan innan de slår ut – då bör det hinna bli en andra blomning mot höstkanten även hos oss.

Den vanliga bolltisteln har förvildat sig på flera håll i landet, här på Öland, Äleklinta, vars jordmån och klimat passar utmärkt och påminner om Sydeuropas magra marker. Arten känns igen på sina rödbruna blomskaft. Foto: Lars Forslin ©

Även den blå bolltisteln kan sprida sig, men kanske inte så våldsamt. Här vid Grönsöö slott vid Mälaren. Foto: Lars Forslin ©

Samplantering

Samplantering i Drömparken: fackelblomster med vanlig bolltistel (E. sphaerophalus enligt växtlistan. Möjligen är detta grå bolltistel E. exaltatus, eftersom blomskaften är vita och inte rödbruna). I en vanlig rabatt kan extremerna från vått och torrt mötas och samsas riktigt bra. Formmässigt funkar det kanon! Foto: Lars Forslin ©

Rent formmässigt så får man en fin komposition med ganska få element. Förutom bolltistelns stela stjälkar med kulor i toppen så behövs något som mjukar upp, gärna ett högt gräs, samt ett vertikalt och ett horisontellt element. Kan man få in dessa olika aspekter i en komposition så brukar den kännas komplett. I ett torrt och soligt läge skulle vertikalerna kunna utgöras av kungsljus, gärna den perenna varianten mörkt kungsljus (Verbascum nigrum), vilken vanligen är gul men som också finns i en fin vit variant (vitt mörkt kungsljus!). Den horisontella växten kunde då vara den gula praktröllekan (Achillea filipendulina) och gräset, silverhavre (Helictotrichon) eller jättefjädergräs (Stipa [Celtica] gigantea (halvhärdigt). Kring fötterna passar lammöron utmärkt, eller varför inte lavendel, allas vår favorit! Ja, det här kan ju byggas ut massor, och många bra förslag finns på länken ovan.

En sak man kan tänka på är att samplantera bolltisteln med bollökar av kirgislökstyp (Allium ’Purple Sensation’). Då får man blå bollar två gånger under säsongen på samma plats! Dessutom döljer bolltistelns fräscha bladverk lökarnas mindre fräscha dito, under försommaren, om man sätter lökarna bakom/mellan bolltistlarna.

Bolltistelns bladverk kommer igång lite sent men är fräscht och fint. Lämpar sig till samplantering med kirgislök. Foto: Lars Forslin ©

 Sorter och arter

Veitch's Blue är en gammal sort som fortfarande är en av de bästa. Kompakt, välförgrenad, rikblommig och välfärgad. Foto: Lars Forslin ©

Till sist något om sorter och arter, även om det är ett område där viss förvirring råder. De sorter som ”alltid” har funnits är ‘Veitch’s Blue’ och ‘Taplow’s Blue’, vilka brukar hänföras till arten Echinops ritro, på senare år E. bannaticus och vissa menar att det är samma art. Jag uppfattar dessa som vegetativt förökade urval, kanske är det tidiga korsningar som gjordes av plantskolorna Veitch och Taplow med närstående arter (det finns ganska många)? De här sorterna skiljer sig främst genom höjden (vilken i sin tur kan variera rätt kraftigt beroende på jordmån och näringstillgång, ofta blir de högre än angiven höjd). Veithch’s Blue anges till 80–100 cm och Taplow’s blue till 100–120 cm. De här sorterna har klart blå blomhuvuden. Vad jag har sett så förefaller ‘Veitch’s Blue’ att ha fler förgreningar och alltså fler blomhuvuden. ‘Taplow’s Blue’ har bollarna på högre, ogrenade stjälkar och verkar blomma lite tidigare. Det finns också en ‘Taplow’s Purple’, men jag vet inte om den går att få tag på i Sverige.

I november ser bladverket inte särskilt vackert ut. Förhoppningsvis kommer det snart snö och lägger sig vackert och luftigt på blad och bollar. Men för säkerhets skull så planterar man gärna bolltisteln i bakgrunden, så att det tråkiga bladverket döljs på hösten. Foto: Lars Forslin ©

Det finns också en del fröförökade sorter av både blå och vit typ. De blå kan heta bara E. ritro/bannaticus men också namn som ‘Blue Glow’ (120 cm), ‘Blue Cloud’ och ‘Blue Globe’. Sorten ‘Platinum Blue’ verkar lovande, med kompakta och rikt förgrenade plantor med många, väl färgade blå bollar på vita, lite ulliga stjälkar. Av vita sorter kan nämnas  ’Star Frost’ (100 cm, E. bannaticus) och ‘Arctic Glow’ (80 cm,  E. sphaerocephalus) vilken har effektfullt rödbruna stjälkar mot de vita blomställningarna. Vanlig  bolltistel kanske också finns i handeln?

Den Virtuella floran listar förutom blå bolltistel, två arter som förvildade i Sverige: den nämnda vanliga bolltisteln (E. sphaerocephalus), som har rödbruna blomskaft, samt grå bolltistel (E. exaltatus). Den sistnämnda kallas även balkanbolltistel och finns förvildad vid Brunnsviken i Stockholm. Jag hoppas kunna återkomma med ett litet reportage därifrån.