Perenner

Kattfotsmatta i blom i slutet av maj. Foto: Lars Forslin ©

Det finns en växt för varje läge och jordmån, hur mager och eländig den senare än må vara och hur blåsigt och soligt det förra än må vara. En växt som verkligen specialiserat sig på de magra och soliga markerna, där nästan inget annat vill växa, är kattfoten, den söta lilla korgblommiga växten som finns över precis hela landet. I fjällvärlden finns den också, men växer där tillsammans med den mer oansenligt grå fjällkattfoten. Liksom de flesta andra vackra växter har kattfot tagits in i trädgården och olika odlingsformer har bildats, eller snarare kanske det är så att man plockat in särskilt iögonenfallande plantor, med extra stark rödrosa färg, och förökat upp dessa. Även i naturen förökar sig ofta kattfoten klonvis så att säga, med utlöpare från en planta som sedan förmerar sig i kuddar av många små silvriga rosetter, av vilka någon ibland lossnar, rotar sig  och fortsätter att växa på en ny plats en bit bort.

Kattfot i det vilda - Åsa gravfält på Selaön i Mälaren. Honblommor, vilket syns på den röda färgen. Foto: Lars Forslin ©

Eftersom kattfoten, Antennaria dioica, har skilda han- och honplantor (dioik betyder skildkönad [antennaria syftar på småblommornas fjun - antenner]) så är det inte alltid att det finns någon planta av det motsatta könet i närheten och då är det ju praktiskt med den vegetativa förökningen. På de grusiga marker som kattfoten växer är det lätt gjort att en rosett trampas loss av till exempel betande djur och dessa kan på så sätt bidra till spridningen.

Det är lätt att se skillnad på han- och honblommor även utan lupp eftersom honblommorna är täckare, det vill säga vackrare (som sig bör) och har den rosa eller i vissa fall rosenröda färgen, medan hanblommorna är grå…

Hanblommor på samma ställe (Åsa gravfält, Selaön) alldeles intill. I de här gamla bestånden har förstås en hel del andra växter invaderat kattfotstuvorna, bland annat rölleka här. Om betestrycket ökar så kan kreaturstramp skapa blottor där kattfoten kan nyetablera sig. Foto: Lars Forslin ©

Ja, det sistnämnda är en sanning med modifikation eftersom både han- och honblommorna är grå/vita. Om vi ska vara lite petiga så är det faktiskt de så kallade holkfjällen hos honblommorna som är rödaktiga. Holkfjäll finns hos alla korgblommiga växter; om du har plockat en prästkrage någon gång så vet du att under ”korgen” där de gula små, små blommorna sitter så finns det liksom gröna fjäll, holkfjäll. Hos kattfoten är det de enskilda små blommorna som bildar ”luddet” i blommans topp – det luddet är alltså i själva verket massor av små blommor. Under högsommaren när fröna mognar och lossar ur korgen kan man se att de liknar sin korgblommiga släkting maskrosens fröfjun, fast i miniatyr.

Blomningen ja, den kommer igång tidigt, redan i maj står de i full blom i söder, medan den börjar in i juni längre norrut. Blomman står fin under lång tid eftersom den blir en eternell, den torkar vackert och bryts sönder först så småningom och fröna flyger då iväg. Principen är i alla fall den att kattfoten passar på att utnyttja den lilla vårfukt som finns på dess stäppartade växtlokaler, så att blomstänglarna skjuter upp så fort det blir varmt på våren. Därmed är fortplantiningen säkerställd. Samtidigt börjar också skottskjutningen i sidled och varje planta kan ge upphov till många små sidorosetter, som sedan själva kan växa till och komma i blom om något år. Jag har inte undersökt det, men jag förmodar att den enskilda rosetten är monokarp, det vill säga bara blommar en gång och sedan vissnar bort. Det här medför att en äldre matta av kattfot har flera lager av gamla vissna rosetter under de nu levande rosetterna och på så sätt skapar kattfoten sin egen mull och på sikt får den kanske lämna plats åt något mer krävande arter som till exempel rölleka eller kanske någon fibbla.

Rondell i Solna med bland annat kattfotsmattor. Foto: Lars Forslin ©

Alla de här rosetterna gör också att en matta av kattfot blir riktigt tät. Man kan därför verkligen tala om en marktäckande perenn. Här måste man dock förtydliga att bara för att en perenn är marktäckande så betyder det inte att den konkurrerar ut det vi kallar ogräs. Det är en vanlig missuppfattning att man kan plantera alla sorters marktäckare och så klarar det hela sig utan ogräsrensning. Anledningen till att lågväxta marktäckande perenner som kattfot, fetblad och timjan ofta växer i mer eller mindre ogräsfria bestånd, är helt enkelt att det är för magert för att något annat ska trivas särskilt bra där. I bättre jordmån blir det dock en helt annan sak, där har ”ogräsen” mycket bättre förutsättningar att hävda sig och kan därför lätt konkurrera ut kattfoten. Det finns visserligen perenner som klarar av att hävda sig mot ogräs även på fetare och fuktigare jord (till exempel flocknäva) men kattfot hör inte till dessa.

Kattfotsmatta i solnarondellen. Här finns redan i maj en hel del rotogräs, bland annat maskrosor, men framför allt åkervinda. Hur det kommer att se ut i juli kan jag bara gissa än så länge. Foto: Lars Forslin ©

En som utnyttjade kattfoten som marktäckare var trädgårdsarkitekten Ulla Molin, vars berömda fågelbad med kattfotsmatta är ett av trädgårdssveriges mest fotograferade motiv. Men någonstans i kommunikationen med trädgårdspressen gick det snett, eller också var det den senare som vulgärtolkade detta med marktäckande växter och gjorde uppslag med olika marktäckande perenner och buskar, huller om buller, utan att göra klart att var växt måste stå på rätt plats för att det ska fungera. Hur som helst, Ulla Molin skötte naturligtvis om sin kattfotsmatta, plockade bort ogräs i den, som oundvikligen kommer att flyga in och rota sig där. Däremot tyckte hon säkert att det var betydligt trevligare med kattfotsmatta än med vanlig klippt gräsmatta, även om inte kattfotsmattan var helt skötselfri; man anlägger knappast en kattfotsmatta för att slippa arbete med rensning. Är man noggrann och byter ut matjorden mot sand och grus så ska man naturligtvis inte behöva lägga särskilt mycket tid på skötsel, men naturligtvis får man plocka ett och annat ogräs.

Kattfot verkar vara populärt i rondellplanteringar. I Enköping har man använd den kraftigvuxna amerikanska arten Antennaria plantaginifolia, jättekattfot. Den blir upp till 30 cm hög och växer mycket kraftigare på alla sätt. Det här röret man har i många planteringar i Enköping gissar jag är till för att man ska komma åt kranar, däckslar och annat som ligger i gatan. Men det är inte vackert. Foto: Lars Forslin ©

Jättekattfoten i Enköping. Även där har man börjat få problem med rotogräs, det är det elaka ogräset åkerfräken som sticker upp sin fula nuna. Än så länge är det dock ingen fara för planteringen, den ser livskraftig ut. Foto: Lars Forslin ©

Peter Gaunitz’ offentliga planteringar i till exempel Sävsjö visar ju på möjligheterna med att anlägga offentliga planteringar på mager jord. Han tar bort matjorden och ersätter den med ett tjockt lager stenmjöl blandat med torvmull (inga ogräsfrön eller rötter finns i torven). I början ser det lite magert och eländigt ut, men det tar sig efter något år och planteringarna kräver sedan mycket lite skötsel och blir väldigt långlivade. Perenner som kanske försvinner på något år i en vanlig rabatt med matjord, blir i Peters planteringar kanske 10 år gamla eller mer. Det är med andra ord med perenner som med människor: de ska inte ha det för fett om de ska bli långlivade.

Så om man vill utnyttja kattfoten i offentlig miljö, vilket jag sett ett par exempel på på senare år, så är det extremt viktigt med underarbetet. Det får inte finnas vanlig matjord kvar helst, för då kan rotogräs överleva och sedan tränga upp genom grus/sand-blandningen och så hämta näring nerifrån matjorden. Ett exempel på det är rondellen i korsningen Solnavägen och Solna Kyrkväg. Där har man gjort en trevlig plantering med ganska stora ytor av kattfot, uppbrutna med lavendel och stäppsalvia samt låg vit ölandstok. Mycket trevlig och bra ide, men tyvärr så brast det i underarbetet (och kanske även i underhållet). Idag kommer nämligen ett av våra värsta ogrås åkervindan upp i den planteringen. Troligen kunde den etablera sig innan då man hade en plantering med klätterhortensia som aldrig tog sig riktigt, och åkervindans mycket djupa och vittförgrenade rotsystem blev kvar nere i marken. En tröst kan väl vara att åkervindan trots allt har vackra blommor…

En trevlig kattfotsplantering i en privat trädgård i Eskilstuna. http://www.besokstradgardar.se/sehlingardens.html Foto: Lars Forslin ©

Så ett gott råd till dig som vill plantera kattfot på ett framgångsrikt sätt (och det är den definitivt värd). Gör den magraste jordblandning du kan tänka dig, det vill säga i princip bara ren sand och lite grus och byt ut all eventuell matjord mot detta. Du kan strö ett lite tjockare lager singel ovanpå jordytan så hindrar du fröogräs från att gro (vilket de annars gärna gör på en finkornig sandyta). När du köper hem plantor så kan du skölja bort jorden och sedan plantera (då kan du även dela upp rosetterna och fördela dem över ytan), så blir det inte för mycket näring i marken. Går det väldigt trögt så kan du pilla ner några korn gödning vid plantorna. Peter Korn använder denna teknik i sina stora stenpartier med stor framgång.

Nu kan du luta dig tillbaka och tänka på all ogräsrensning som du nu slipper!