Perenner

Det här ska inte handla om vallmo, lika bra att jag deklarerar det först som sist. Däremot handlar det om två växter som kallas skogsvallmo på engelska, en av dem tillhör också vallmofamiljen medan den andra tillhör anemonernas och ranunklernas familj och på så sätt är bägge ”släkt med släkten” eftersom bägge släktena tillhör ordningen ranunkelväxter. Det finns fler gemensamma nämnare: bägge kommer ifrån japan och växer där i likartade, lundartade miljöer. Dessutom är bägge två tidiga vårblommare av den typ man brukar kalla efemerala växter, alltså sådana som efter en snabb karriär når sin höjdpunkt med blomning under våren-försommaren och sedan gradvis vissnar ned och försvinner.

Skogsvallmo, Hylomecon japonica. Foto: Lars Forslin ©

Den som är mest efemär (flyktig, efter grekiska ephemeros, som betyder endagig – dagsländornas ordning heter på latin Ephemero’ ptera) av de två är den som på svenska också kallas skogsvallmo, Hylomecon japonica; den vissnar ner och försvinner några veckor efter blomningen i maj alltså ungefär som vår egen vitsippa gör (den ingår ju också i ranunkelfamiljen liksom många andra kända vårblommor som julrosor, adonis, vintergäck, kabbeleka, svalört och alla våra sippor). Det finns ju många växter som har denna strategi, att blomma upp tidigt, innan trädens kronor blir  fulla av löv som stjäl allt ljus; nunneörter är andra perenner som gör det och i det vilda har vi skogsbingeln som en typisk sådan art, även om den inte blommar så praktfullt. Nästan alla lökväxter gör också på detta viset, men då handlar det inte om att hinna före trädens löv, för de växer oftast i gräsmark, utan det handlar mer om att hinna med sin livscykel innan vårfukten försvinner och det blir stekande hett i de trakter lökväxterna härstammar ifrån.

Skogsvallmo som under- och mellanplantering i en lundplantering med rododendron och bambu. Göteborgs botaniska trädgård. Foto: Lars Forslin ©

Åter till skogsvallmon: dess artepitet japonica antyder att den växer i Japan, det gör den också, men den finns även på fastlandet närmast Japan, vilket blir Manchuriet och däromkring (Norra Kina/Korea).  Trots att den tillhör vallmofamiljen liknar den kanske så mycket det vi vanligen förknippar med vallmo med sina karakteristiska fröhus, men det finns likheter, till exempel de stora, tunna färggranna kronbladen och  tittar vi på andra medlemmar av vallmofamiljen som den gula engelska vallmon (Meconopsis cambrica) eller vår vanliga inhemska skelört (Chelidonium majus) så blir likheterna desto tydligare. De som bor i Bohuslän kan efter stränderna se den sällsynta hornvallmon (Glaucium flavum), som också uppvisar stora likheter med vår skogsvallmo – dessutom har den ett namnsamband med vår nästa växt, lunddockan, som vi ska titta på senare.

Skogsvallmo, Hylomecon japonica, i bakgrunden, i förgrunden sorgklocka eller guldrams, Uvularia sessilifolia. Lundplantering i Göteborgs botaniska trädgård. Foto: Lars Forslin ©

Vad ska vi då ha skogsvallmon till? En växt som för all del ser trevlig ut och blommar rikligt i stora drivor, men som vissnar ned under sommaren, kan det vara något att ha? Jo det tycker jag absolut, men man får förstås iaktta tumregeln ”rätt växt på rätt plats” och då handlar det inte om att använda skogsvallmon i soliga rabatter utan som den växer i naturen, som en marktäckande underplantering under träd eller buskar, det vi brukar kalla woodland- eller lundplantering. De flesta har väl några rododendronbuskar och mellan eller framför dessa är förstås en idealisk plats. De fungerar väl i skugga och fyller ut fint mellan buskarna när de är nyplanterade, dessutom ger den gula färgen en fin färgkontrast till den ofta lila rododendronblomningen, som i bilden ovan där det är någon småbladig rododendron, kanske den tidigblommande sorten PJM.

Spridningstakten hos skogsvallmon är god, men man kan påskynda den genom att efter ett par år ta upp och dela rotklumparna på sensommaren när växten har vissnat ner helt, och sätta minde bitar av plantan med 25 cm mellanrum, då har man snart en heltäckande matta igen.

Tillsammans med parasollblad, Astilboides, och kaukasisk förgätmigej, Brunnera, i Bergianska trädgården. Foto: Lars Forslin ©

Hur är det med täckningsförmågan då? Min erfarenhet är att plantorna bildar en tät rotväv där inte särskilt mycket annat rotar sig. Självklart får man till att börja med plocka bort lite ogräs, men efter några år bildar växten alltså en tät matta där faktiskt inte ens maskrosor får tillräckligt med ljus att utveckla sig, även om dess frön skulle blåsa in och gro. Dessutom om vi pratar woodland så vill man gärna lägga på lövkompost och torvmull vid anläggningen för att få en mycket mullrik lundartad jord; ja man kan även sprida ut mer efterhand, då helst på höstkanten för att inte störa växterna, och sådan jord är ogräsfri och täcker även eventuella små ogräs som kommit in.

En variant som jag har sett på Bergianska trädgården i Stockholm är att kombinera skogsvallmon med större, sent utvecklade perenner, som  kommer upp och täcker ytan när skogsvallmon vissnar ned. På berginska använder man parasollblad, Astilboides tabularis, en fantastisk perenn i sig som fullt utvecklad täcker marken helt med halvmeterstora parasolliknande blad, men som under våren när den vecklar ut sina blad intar den mer fantastiska formen efter den andra. ett nöje alltså att se parasollbladet långsamt veckla ut sig och så småningom ta över efter skogsvallmon.

Det här kan ju vara grunden till en riktigt härlig skuggrabatt där vårfloret kan bestå av förutom skogsvallmon, kaukasisk förgätmigej och sorgklocka som syns på bilderna härintill; julrosor förstås,  balkansippor och andra sippor, de fantastiskt vackra hundtandsliljorna och mycket annat, till exempel olika lökväxter som vintergäck och  på de ljusare fläckarna vårstjärna och scilla.

Lunddockans vita form, Glaucidium palmatum 'Alba'. Foto: Lars Forslin ©

Som större perenner vilka tar över efterhand som vårfloret blommar ut är förutom parasollbladet även rodgersia en given växt liksom silverax och deras släktingar trolldruvorna. Även kraftigare sorter av Astilbe fungerar bra här och ger mer färg även under sensommaren liksom även gullstavarna. På de riktigt skuggiga ställena kan man istället välja ormbunkar som fyller ut fint och ger fantastiskt fina former under hela växtsäsongen. Majbräken är en mycket sirlig och vacker ormbunke som är härdig överallt.

Skogsvallmo nummer två

Den ljust lila formen av lunddockan (Glaucidium) är den ursprungliga och den man ser i det vilda. Foto: Lars Forslin ©

Nu kommer vi till rubrikens andra skogsvallmo, som på svenska heter lunddocka (namnet bägarlönn förekommer också) och på latin Glaucidium palmatum. Namnet Glaucidium har den alltså efter den tidigare nämnda hornvallmon, Glaucium, och namnet Glaucidium betyder att den liknar hornvallmon, palmatum, att bladen är handliknande.

På engelska kallas den alltså Japanese wood poppy och det stämmer såtillvida att den växer i Japan, närmare bestämt på nordön Hokkaido och i kustbergen i den nordliga delen av Honshu, alltså precis den delen av Japan som nyligen har drabbats så hårt av tsunami och kärnkraftsolyckor. Epitetet vallmo får man ta med en nypa salt, den tillhör alltså ranunkelfamiljen men visst har blomman med sina silkeslika kronblad och fluffiga ståndare likheter med till exempel skogsvallmon.

Lunddocka med solglimt i trädgårdslundens växlande ljusspel. Foto: Lars Forslin ©

Jag har inte kollat det, men som jag uppfattat det så är lunddockan inte lika efemär som skogsvallmon, utan den behåller sina blad längre och en rugge med de här vackra bladen behöver förstås inte skämmas för sig även när blommorna gjort sitt, vilket de gör ganska snabbt. Lunddockan tillhör de där växterna som sätter extra piff på våren, men som kanske inte är något man bygger en plantering kring.

Lunddockan är inte helt lätt att få tag på, vissa mycket välsorterade trädgårdscenter kan ha den, annars är tipset att gå på en växtmarknad som Trädgårdsamatörerna ordnar eller att bekanta sig med en sådan trädgårdsamatör, bland vilka lunddockan varit en måste ha-växt under något decennium nu, och  har man tur så kanske dennes lunddockor har trivts så bra att de fröat av sig och förmerat sig, vilket inte är helt ovanligt, och så kanske man kan få köpa en planta om man ber snällt eller ännu bättre, att man själv har någon attraktiv och ovanlig växt som kan vara hårdvaluta i sådana kretsar!