Perenner

Ligularia stenocephala 'The Rocket' är en av de vanligaste och vackraste gullstavarna, här i kongenial dammiljö vid Vänhems vandrarhem i Korsberga, Småland. De nästan svarta stjälkarna ger en utsökt kontrast till bladverk och blommor. 'The Rocket' är en gammal sort och i princip den enda som saluförs av arten. Ursprunget verkar höljt i dunkel men jag har sett uppgifter om att det skulle vara en korsning mellan L. stenocephala och L. przewalskii, spirstånds. Det kan möjligen vara sant, då spirstånds också har mörka stjälkar. Foto: Lars Forslin ©

Ja, nu har det varit tyst härifrån en längre tid, kan bara beklaga, men nu när vintermörkret lagt sig kring oss och snö och kyla vaggat växter och trädgårdar till vila så känns det som att det är läge för en skrivperiod. Just detta med snö och kyla fick mig in på spåret för dagens blogg, nämligen gullstavar, de mer upprättväxande medlemmarna av släktet Ligularia som generellt går under beteckningen stånds (de lär tidigare ha tillhört släktet Senecio som ju är ståndssläktet och det svenska namnet har hängt kvar). Det här är oerhört robusta perenner och de går varken av för kyla eller hackor, tvärtom de är alldeles utmärkt anpassade till vårt klimat och faktiskt blir de kanske allra vackrast norr om Dalälven. I Tornedalen lär de vara särskilt populära och det finns även en sort framtagen där, lappstånds L. stenocephala ‘Hietala’.

Högörtsplantering som författaren anlade vid en kvarndamm (Växbo kvarn) i Hälsingland. Gullstavar av två sorter (L. stenocephala och L. veitchiana, blommar ej på bilden) samt bl.a. rosenflockel, amerikanskt älggräs, kransveronika, trädgårdsstormhattm flikrabarber och två sorters silverax. Foto: Lars Forslin ©

När jag blev med trädgård för första gången så var jag samtidigt grönsaksodlare och hade inte mycket tid över för att pyssla med kinkiga blommor, utan jag sökte växter som kunde klara sig själva i stor utsträckning. Ligulariorna verkade passa in på min kravspecifikation och jag köpte fyra olika sorter och provade: spirstånds, tretalig gullstav, sjutalig gullstav och klippstånds. De tre första kan man säga är gullstavar, de har alla höga spiror med gula blommor och de blommar i den ordningen de nämns. Det är också storleksordningen på dem, spirståndsen (L. przewalskii) är lägst, ca dryga metern, tretaliga gullstaven eller mörk gullstav som den också helt rätt kallas i Svensk Kulturväxtdatabas (L. stenocephala) blir manshög och sjutaliga gullstaven/stor gullstav (L. wilsoniana) blir ännu något högre. Klippståndsen däremot har ju en mer låg- och utbrettväxande karaktär och den blommar också betydligt senare än gullstavarna som i stort sett avslutar sin blomning i och med augusti månads utgång, vill jag minnas.

Växbo kvarn, Hälsingland. Här ser man de två sorterna av gullstav med den extremt kraftigväxande L. veitchiana längst till vänster, som precis har börjat blomma. När de trivs riktigt bra, som här, så utvecklas enorma blad, i stil med pestskråp (som gullstavarna är ganska nära släkt med, de tillhör samma släktgrupp inom de korgblommiga, Senecioneae) och blommorna döljs nästan i bladverket till att börja med. Här syns fler lämpliga samplanteringsväxter: Astilbe med plymer i olika färger, sommarviva och humleblomster närmast kameran, höstflox, dagliljor, funkia och strandiris samt det lilafärgade fackelblomstret bakom astilben. Fackelblomstret blommade upp mycket fint de första åren efter plantering, men blev senare för skuggat när gullstavarna ökade och bredde ut sig och försvann i det närmaste efter några år. Bilden är från 2000 men planteringen finns fortfarande kvar och med de flesta växterna intakta. Numera finns också en högklassig restaurant intill så ett besök kan rekommenderas! Foto: Lars Forslin ©

Spirstånds (L. przewalskii) är nättare till formatet och blir drygt meterhög. Här i ganska skuggigt läge på Bergianska, men i ljusare läge så blommar den också mycket rikligt. Lägg närke till de dekorativa, starkt flikade bladen. Passar utmärkt att kombinera med andra gullstavar för en extra lång blomning. Den här kommer igång en vecka före tretaliga/mörka gullstaven. Foto: Lars Forslin ©

Gullstavarna är högsommarblommare, givet att de är väl anpassade till kort växtsäsong. De förmår också utnyttja de många dagsljustimmarna på nordliga breddgrader och närmast exploderar fram i juni när de sätter igång att växa på allvar. Temperaturen kan dock vara måttlig, de växer ändå och trivs faktiskt allra bäst i ett ganska svalt och fuktigt klimat, precis som vi har det på många håll i Norrland. Faktiskt är det så, som många säkert har lagt märke till att gullstavarna är de första att sloka när solen bränner till en varm dag. Det ser faktiskt inte så trevligt ut, men plantorna hämtar snabbt upp sig mot kvällningen och ser strax fräscha ut, i varje fall om det verkligen finns fukt i jorden. Men det ger ändå en fingervisning om hur de vill växa. I naturen lär de växa längs bäckstränder och i andra fuktiga områden. Idealet är alltså en kraftig fuktighetshållade lerjord i halvskuggigt läge, men ju längre norrut desto soligare kan plantorna stå. Det beror ju på att nederbördsöverskottet är större där genom att temperaturerna normalt inte blir så höga och avdunstningen med andra ord lägre. I mellersta och södra Sverige kan man istället betrakta gullstavarna och andra ligularior som skuggväxter, blomningen varar ju också längre då och man slipper se dem sloka, men självklart får inte skuggan vara mörk, utan det ska vara en ljus skugga eller vandrande skugga. Blir det alltför mörkt så blir förstås blomningen lidande, den kan istället bli mycket rik om det finns fukt i mängd och en del sol.

Gullstaven L. veitchiana är den kraftigast växande och senast blommande av de arter som förekommer i handeln, dock kanske inte den vackraste. Jag tycker att den är lite väl grov i karaktären och den har heller ingen kontrasterande stjälk- eller bladfärg. Dessutom är sniglarna mycket förtjusta i den. Så jag tycker faktiskt att man kan skippa denna om man inte absolut vill samla på dem eller ha extra lång blomningstid, som förmodligen varit tanken när Piet Oudolf valde den här i Drömparken, Enköping. Foto: Lars Forslin ©

Ligularia veitchiana, också från Drömparken, ett år med mycket sniglar. Då kan det bli så här angripet. De andra gullstavarna verkar inte alls lika attraktiva som denna art, en attraktion som den delar med klippstånds. Foto: Lars Forslin ©

Gullstavarna hybridiserar lätt. Den här plantan plockade jag där jag hade planterat spirstånds och andra gullstavar tillsammans och den har ju tydligt karaktärer från spirstånds, till exempel de flikiga bladen, samtidigt som den är ungefär lika storvuxen som mörk gullstav. Fröplantor dyker gärna upp där man låter fröställningarna stå kvar. Det är alltså ingen större svårighet att få fram nya sorter. Foto: Lars Forslin ©

Det här låter ju som en beskrivning på en sumpzon i en damm och det är nog alldeles rätt miljö, men det ska nog vara den del av sumpzonen där det inte är stående vatten, utan där grundvattnet ändå står under marknivån. En våtbädd helt enkelt. Jag har inte provat det själv, men sett uppgifter som säger att en grop med dammduk där man lägger tillbaka matjorden och vattnar rikligt, löser problemen med slokning och att plantorna då blommar som galna när man placerar dem i sol. Jag tror man ska föreställa sig en fjällbäck i björkregionen där det växer extremt frodigt med manshög tolta, stormhatt, älggräs, strutbräken och brudborste. Där skulle gullstavarna trivas om de vore svenska växter inbillar jag mig. Ja även efter skogsåar men det får då inte vara för mörkt. Kommer man längre söderut så gissar jag att gullstavarna ersätts med klippstånds och liknande mer senblommande arter. Har inte sett någon utbredningskarta, men allmänt så läser man att de här arterna har sin hemvist i norra Kina och Japan.

Hur som helst så uppfyllde gullstavarna mina förhoppningar om härdiga, pampiga, robusta och vackra perenner som i princip klarar sig själva. Något ogräs behöver man knappast rensa, de täcker marken alldeles utmärkt själva, och det ända man egentligen behöver göra är väl att ta bort de torra pinnarna som är kvar till våren. Under vintern så utgör ju de utblommade stjälkarna fina vinterståndare som ger karaktär år trädgården. Trots att de är robusta så är de inte invasiva, utan har den goda smaken att hålla sig på sin plats och i lagom takt bilda en allt kraftigare tuva, lagom så att man kan dela med sig en ordentlig bit till grannarna varje år, eller att öka ut sin plantering. Efter ett antal år kan det möjligen bli aktuellt med delning och omplantering och man kan då passa på att gödsla upp jorden.

Ytterligare fördelar kan räknas upp: blomningstiden är lång, ca en månad per sort, längre om man kombinerar fler sorter, de lockar till sig fjärilar och humlor, de är ytterst stadiga, något som är rätt ovanligt för den här typen av höga perenner, och de behöver aldrig bindas upp och slutligen kan nämnas att de är utmärkta snittblommor om man gillar sådant.

Stor gullstav eller sjutalig gullstav (fråga mig inte vad som är tre- eller sjutaligt, har försökt räkna på blommorna, men inte funnit något), L. wilsoniana, är snarlik mörk gullstav men något större och en vecka senare i blom. Den blir också ytterligare något högre, ca två meter och har lite kraftigare blomkolvar. Stjälkarna är bruna. Klart odlingsvärd, men inte helt lätt att få tag på. Från Rudolf Steinerseminariet i Järna. Utvecklingen här är inte helt optimal, men jag gissar att marken är ganska mager här. Foto: Lars Forslin ©

Jag kan faktiskt inte se några nackdelar med gullstavarna och tycker därför att det faktiskt är lite märkligt att de inte odlas mer. Men säkert kommer de att få ökad popularitet framöver. Det har också börjats med förädling av Ligularia i Kanada och några nya sorter har kommit i marknaden de senaste åren, främst verkar man satsa på att få fram mer kompaktväxande och rikblommiga sorter. Och det finns säkert alla möjligheter eftersom korsningar sker lätt även spontant, vilket bilden härintill visar. Kanske får jag anledning att återkomma till de nya sorterna om de finner vägen till Sverige. Den som är nyfiken kan läsa mer här.