Perenner

Det är alltid fascinerande att strosa omkring i Enköpings Drömpark och se hur parkens karaktär skiftar med årstiderna. Så här års, när sommaren börjar övergå i höst och man kanske kunde tro att det börjar bli slut för i år, blommar parken upp extra rikligt. Det är de storvuxna och senblommande perennernas bästa tid. De kanske mest framträdande arterna är då solbrud, solhatt , sköldpaddsört , kransveronika, stor plymastilbe , höstflox, den brunröda kärleksörten ‘Matrona’ som visserligen inte är så högväxt men har sin finaste tid, och indianmyntan som fortfarande blommar. Frågan är dock om inte den mest karaktäristiska växten så här års är fläckflockeln med sina jättelika mörkrosa blomställningar på tvåmetersstjälkar. Den sätter verkligen sin prägel på parken nu tillsammans med den vitblommande varianten som dock är lite diskretare. Tillsammans med det upp till tre meter höga finnslidet som fortsätter med sin långvariga blomning, ger de höjd och fantastisk volym till parken som förstås skulle se mycket plattare och tråkigare utan dessa voluminösa perenner.

Gräsen spelar alltid en viktig roll i Drömparken också, men den här tiden har ännu inte miskantusen kommit i blom, även om den är starkt på gång med sina stora bladruggar. Den spelar sin huvudroll ännu senare, när vi har kommit in i riktiga hösten då den blommar upp samtidigt som våra inhemska växter går in i vintervilan och visar sina eldiga höstfärger. Men dit är det ännu någon dryg månad.

Bild 1. I förgrunden stor plymastilbe, Astilbe chinensis v. taquetii 'Purpurlanze' och brun kärleksört, Sedum 'Matrona'. I centrum silvergräs, Achnaterum, och bakom det står den höga rödbruna solbruden, Helenium 'Flammendes Kätchen' och längst bak sköldpaddsörten, Chelone obliqua. Till höger anisört/indiamynta, Agastache foeniculum och röd solhatt, Echinacea purpurea 'Magnus'. I bakgrunden skymtar finnslidet med sina gulvita plymer. Bilderna kan förstoras.Foto: Lars Forslin

Vid ett besök i går koncentrerade sig min uppmärksamhet på ett speciellt parti som verkligen fångar blicken tack vare sin blomrikedom och sina färgkontraster. Jag försökte analysera vad som gör att de här kombinationerna av växter känns så friska men ändå inte går över gränsen till vad man skulle kunna tycka vore  för skarpt eller jobbigt. Betrakta bild 1 ovan. Den är visserligen tagen för ett par år sedan och något senare, en bit in i september, men jag valde den för att sköldpaddsörten här har kommit lite längre och blommar mer. Övriga bilder här är från gårdagen.

Bild 2. Från den här vinkeln där solbruden är exkluderad, blir kontrasterna inte så starka, harmonin mellan de rosa-lila tonerna och det rödbruna hos solhattens knappar och kärleksörtens stjälkar och blad, överväger. Foto: Lars Forslin ©

Det som sticker ut här är förutom silvergräset med sina ljusa plymer (ljusa färger drar alltid blicken till sig) ju den varmt brunröda solbruden. Utan den skulle kompositionen enbart gå i kalla färger i lila-rosa-blått. En sådan här färgkontrast är klart upplivande och stimulerande, men om den inte hade gjorts med finess så hade blandningen av varmt och kallt i färgskalan kunnat bli vulgär, så som fallet lätt kan bli med ettåriga växter där färgerna är starka och klara. Hos perenner, särskilt de perenner som Piet Oudolf, designaren av Drömparken, jobbar med är färgerna i allmänhet mer dämpade och kontrasterna blir inte så skarpa. De finns där, men de påverkar nog betraktaren på ett mer omedvetet plan eftersom de inte är så framträdande.

Bild 2 är tagen från motsatt håll och här ser vi inte den rödbruna solbruden. Här finns rätt intressanta samband som håller ihop kompositionen. Solhattens rosa nyanser går igen hos astilben i bakgrunden, men inte nog med det – de rödbruna nyanserna från solhattens ”knapp” eller blomkorg, går igen i de bruna nyanserna längre ner på astilbens blomställningar där de utblommade blommorna sitter. Raffinerat. Samtidigt ger även kärleksörten en återklang av det bruna i sina blad och stjälkar och dess blommor (som ännu inte är så framträdande) går också i rosa. En treklang som känns mycket väl genomtänkt. Den blålila indianmyntan som sticker upp här har förmodligen självsått sig här, men fungerar fint i den kalla färgskalan och livar upp lite mer. Prova att tänka bort den, så blir det lite renare och kanske lite tråkigare.

Bild 3. Solhatt i förgrunden, solbrud bakom. Foto: Lars Forslin ©

Det känns som att Oudolf har tänkt till ordentligt här. Låt oss titta på saken ur några fler vinklar. Bild 3 är ett exempel på formharmoni och färgkontrast. Bägge blommorna är korgblommiga, med den typiska ”prästkrageformen”. De har de brunröda nyanserna gemensamma, men i kronbladen (eller strålblommorna som det egentligen heter på korgblommiga växter) kontrasterar det rosa gentemot det bruna på ett ganska radikalt sätt, men eftersom solhatten har de här kontrasterna inbyggd i sig själv så köper man ganska lätt den här kombinationen. Formlikheten hjälper oss också att knyta ihop intrycken.

Bild 4. Solhatt i förgrunden, sköldpaddsört i bakgrunden. Foto: Lars Forslin ©

Om vi vänder på oss lite så att vi ser sköldpaddsörten som bakgrund istället för solbruden så ser vi detta (bild 4). Här harmonierar solhattens rosa strålblommor perfekt med sköldpaddsörten i en unison färgstämma.

Bild 5. Tillsammans ser det ut så här. Foto: Lars Forslin ©

Om vi tar några steg tillbaka och betraktar denna helhet så ser vi bild 5. En treklang där solhatten fungerar som en förmedlande länk mellan solbruden och sköldpaddsörten. Är det inte fiffigt så säg?

Här en översiktsbild tagen igår:

Bild 6. Här har vi backat lite till och då får vi också med den blekblå höstfloxen i bakgrunden. I förgrunden älväxing (Sesleria) och vad jag tror är en röd stjärnflocka skymtar också. Foto: Lars Forslin ©

Notera även höstfloxen i bakgrunden till vänster som tar upp de blå elementen, liksom även gräset i förgrunden gör.

Bild 7. Ungefär samma som föregående, utsnittet lite mer åt vänster vilket exkluderar sköldpaddsörten till höger, men som plockar in astilben till vänster. Foto: Lars Forslin ©

Solbruden blir liksom innesluten av de tre purpur/rosa elementen astilbe, solhatt och sköldpaddsört. Floxen och indianmyntan relaterar till varandras blå färg vilken samtidigt blir närmast en komplementfärg till det röd-orange-bruna hos solbruden. Så det blir också en sorts inneslutning. De halmgula gräsen och den utblommade amerikanska älggräset (framför floxen) ger en dragning åt det varma som harmonierar med solbruden, samtidigt som de också knyter ihop kompositionen färgmassigt och även formmässigt med älväxingen i förgrunden och faktiskt även det rödbladiga silveraxets strålika outslagna blomax i bakgrunden till höger. Det mörkt purpurfärgade-bruna hos silveraxet (även kallat blodax) går också igen hos kärleksörten ‘Matrona’ nere till vänster. Som vi ser så visar en lite djupare analys att den här kompositionen knyts ihop korsvis i flera plan. Det ger förstås en stabilitet åt det hela, men det som livar upp det ordentligt får man nog säga är solbruden även om det helt klart skulle ha sett bra ut även utan den.