Perenner

Safsa med bruna sporsamlingar i toppen på de sporbärande bladen. Foto: Lars Forslin

När jag var i Holland några dagar i mitten av juni så passade jag på att besöka några parker, bland annat den fem hektar stora Jac P. Thijsse park i Amstelveen, som är en förort strax söder om Amsterdam. När jag säger förort så menar jag inte den svenska typen av förort med betongghetton, utan mer av typen mellaneuropeisk småstad, med villor och låga hus. I Amstelveen har man också satsat mycket på parker och parker av en ganska speciell typ, på holländska kallade heempark, vilket väl betyder något i stil med miljöpark. I konceptet, som formulerades av läraren och miljökämpen Thijsse, ingår att man skapar parker främst baserade på inhemska växter, också för att bevara växter som höll på att försvinna. I Holland var det främst torvmarkerna som dikades ut och odlades upp under den här tiden (Thijsse dog 1945) och Thijssepark, som den kallas lite kortare, planlades för att skapa en idealiserad bild av Holländskt torvlandskap, som växtmässigt har en hel del gemensamt med svenska myrar upptäckte jag.

Entre till Thijssepark i Amstelveen. Safsa i bakgrunden. Foto: Lars Forslin

Där finns till exempel förstås vitmossa av olika slag, björnmossa, blåbär, kråkbär, lingon, björk, pors, ekorrbär, hönsbär, träjon och  jungfru Marie nycklar (här utbytta mot de liknande majnycklar). Det är ju arter som man kan hitta i eller nära vilken svensk myr eller mosse som helst, men där finns också mer exklusiva arter, som vi kanske inte hittar så ofta i vårt land, men som i vissa fall kan finnas, som myrlilja (Narthecium, som är vanlig i västra Sverige, men saknas i östra), ärttörne (Ulex, sällsynt på hedmark i södra Sverige) men också en rad ormbunkar. Några av dessa är vanliga även i Sverige, som träjon och majbräken, men där fanns också hjorttunga, kambräken och uddbräken men framförallt den i Sverige sällsynta safsan, eller som den också kallas, kungsbräken, som användes flitigt i parken. Ja, den heter regalis på latin, Osmunda i förnamn. Och här gör den faktiskt verkligen skäl för sitt tjusiga smeknamn, den ser otroligt ståtligt ut och jag blev så imponerad att jag måste blogga om den kände jag.

Safsan vid sitt rätta element – vattnet. Foto: Lars Forslin

Här nådde safsan en frodighet som jag inte tror den får i det vilda, åtminstone inte i Sverige. Plantorna blev till hela buskar som var manshöga, alltså kring 180 cm, och lika breda. Nu tar det säkert ett antal år för plantorna att bli så stora, den sista etappen i parken anlades 1972, så de har haft ett bra tag på sig att växa till. I svenska floror anges höjden till mellan 40 och 140 cm. Naturligtvis är detta ett mildare klimat och buskarna står också lite öppnare här än vad de gör i naturen i Sverige, då de helst trivs i halvskugga vid näringsrika bäck- och åstränder. Den förekommer hos oss sällsynt, mest i Småland och Blekinge, men spritt upp till södra Hälsingland. Men anledningen till att ormbunkar gärna växer där det finns skugga är ju att deras hemlighetsfulla förökning måste ske på platser där det finns en kombination av fukt och helst lite öppen jord, och det kan man hitta vid bäck- och sjöstränder med skuggande träd eller buskar.  Får dock bara rötterna fukt så växer många arter av ormbunkar gärna i solen. Självklart behöver de ljus för att kunna växa, liksom alla gröna, fotosyntetiserande växter.

I parken finns också till exempel väldoftande pors och andra ormbunkar som träjon – välbekanta från svenska myrar. I bakgrunden safsan. Foto: Lars Forslin

En av anledningarna till att ormbunkar inte växer överallt är just den lite känsliga balansen mellan kravet på fukt (som kommer av den nästan osynliga sexuella generationen hos ormbunkarna, den där befruktningen äger rum) och kravet på ljus. Fukt kan nog finnas i mörka och täta granskogar till exempel, men i de tätaste skogarna hittar man inga ormbunkar, de finns där träden står något glesare, vid gläntor och bryn etc. Alltså kan man gärna plantera safsan/kungsbräken i ett ljust läge, ja, gärna sol om jorden är fuktighetshållande eller om det finns en naturlig fuktreserv i form av en (naturlig) damm, sjökant eller ett dike. I Thijssepark växer som sagt safsan öppet i många fall, men där finns också, som på många platser i Holland, ett grundvatten som bara står någon dm under markytan. Genom hela parken löper en slingrande kanal, som får vatten från en vanlig rak kanal som utgör parkens gräns utåt.

I närliggande parken De Braak, finns även en del moderna byggnader. De går fint ihop med ormbunkarnas sparsmakade stil. Foto: Lars Forslin

Det finns till och med de som planterar ormbunkar i krukor och visst skulle en safsa vara praktfull i en stor gjutjärnsurna eller liknande, men det förutsätter väl närmast daglig vattning och/eller lite skydd från den varmaste solen. På vintern får man gräva ner klumpen i ett grönsaksland eller en kompost, men safsan är mycket härdig, liksom många ormbunkar, och ska klara ganska mycket, men kanske inte att stå ute i en kruka över vintern, det är ju inte många växter som klarar det eftersom rotklumpen blir så utsatt för kyla när den står ovan jord.

Hemma så planterar man lämpligen safsan på ett halvskuggigt läge eller ett läge med öppen skugga (norrläge) där den bör trivas utan allt för stora åtgärder. Ett plank eller husgavel mot norr eller öster är ju idealiskt. Ska man förbättra en befintlig jord så är det mulltillförsel som gäller. Blanda torvmull med befintlig jord. Är det lerigt så tillsätt gärna grus eller sand också. Lövkompost är perfekt. Extra kalk ska man inte använda, man kan betrakta safsa som en surjordsväxt, även om den inte är extrem i detta avseende, som rododendron, vilken ju kan vara en fin samplanteringsväxt.

En sista bild på den imposanta ormbunken safsa. Jämför med svärdsliljorna till vänster. Foto: Lars Forslin

Vad planterar man tillsammans med safsan? Ja, det blir ju inga problem att hitta kompanjoner, bara att välja bland alla vackra woodlandväxter som till exempel Rodgersia, parasollblad, större funkior och silverax för att nämna några av de lite större och det ska väl vara lite större växter för att matcha denna ståtliga växt. Bäst kanske kungsbräken gör sig i eget majestät! Man skulle faktiskt kunna använda den till häck, där man behöver en häck som försvinner under vintern, vilket kan vara praktiskt om man ska lägga snö på en plats till exempel.

Safsa finns att köpa i handeln, även om den inte är jättevanlig men välsorterade trädgårdscenter har den. Där kan man kanske också hitta en form som åtminstone på våren, när den ringlar upp sig, är violettanstruken, den heter ‘Purpurascens’. Det finns också ett par amerikanska arter som är lika härdiga och lättskötta, Osmunda cinnamomea och O. claytoniana. Men dem får jag skriva om en annan gång!

Papegojor i parken

Halsbandsparakit, Psittacula krameri. Foto: Lars Forslin

Ett exotiskt inslag i den här parken, och som inte har det minsta med svenska myrar att göra, var de förvildade papegojorna, som har spritt sig över hela Amsterdam, men som verkar trivas särskilt bra här i parken med dess träd. Det handlar om arten halsbandsparakit, Psittacula krameri, som normalt lever i Afrika, söder om Sahara och i Indien/Pakistan. Det lär finnas en population på 10 000 stycken i Amsterdamområdet. Den parkskötare jag pratade med berättade att han inte gillade papegojorna och att de tydligen är impopulära hos många. Dels skränar de, även om jag tyckte det lät ganska exotiskt, men de jagar också bort spillkråkor, som i Holland är sällsynta,  från deras bohål som de hackat ut. Om de lyckas jaga bort spillkråkor så måste de vara oerhört robusta fåglar. Parkskötaren visade också en sorts hästkastanj som papegojorna hade suttit och  betat av massor av skott på. Den såg onekligen luggsliten ut och var ju heller inte så stor eftersom den var nyplanterad. Enligt mannen så gjorde papegojorna detta bara för nöjes skull, de åt inte upp skotten utan släppte dem på backen. Jag tvivlar inte på honom, men man kan ju fråga sig vadan detta beteende.