Egentligen är rubriken en smula missvisande (men jag är svag för allitterationer i rubriker). Bland silveraxen finns ju arter som har sin bästa tid i juli. Här i Stockholm börjar den vanligaste arten, den som nu kallas läkesilverax, att blomma andra veckan i juli, om jag tittar på datumet på mina bilder. Men den art som har gett silveraxen en riktig boom på senare år är den vi kallar höstsilverax, och specifikt då den rödbladiga varianten som går under namnet ‘Brunette’. Den saknas knappast i någon offentlig perennplantering som gjorts de senaste 10-15 åren.
Läkesilverax, Cimicifuga (Actaea) racemosa. Den vanligaste, härdigaste och tidigaste arten. Ljuset spelar alltid vackert med silveraxen. Och visst klarar de en relativt solig växtplats, bara de får fukt. Här på Capellagården, Öland.
Men vi börjar med ett par bilder av den kanske vanligaste arten. Åtminstone tidigare, innan de rödbladiga arterna kom i handeln så var det Cimicifuga racemosa, läkesilverax, som var det som planterades mest. Och denna art från östra Nordamerika är fortfarande ett riktigt bra val för hela landet. Låt dig inte luras av att silverax generellt i vissa böcker anges som halvhärdig – läkesilveraxet är en riktigt robust perenn som går bra i hela landet och som dessutom hinner blomma överallt. Den anges vara härdig till zon 3 i Nordamerika (de vänder på zonerna där så att zon 1 är kallast) och det innebär ca zon 6 hos oss, och eftersom det är mycket snö i våra kallare trakter så ska övervintringen inte vara några problem. Långt i norr så kanske blomningen hamnar mer i augusti än i juli, men den hinner säkert blomma.
Läkesilverax, Cimicifuga racemosa, i ljusdunklet där den kommer väl till sin rätt – de vita spirorna fångar ljuset fint även när de är i knoppstadiet.
Silveraxen hör alltså till den grupp av perenner som man verkligen kan lita på; plantan blir bara finare med åren och behöver faktiskt ett par-tre år på sig innan den börjar likna något – så kan man hitta stora plantor är det värt pengarna att satsa på dessa.
Plantorna är också av den typen att de håller sig på plats, rötterna är inte ute och springer vilket är rätt skönt i en trädgård.
Silverax tillsammans med stormhatt – en trevlig kombination. De har ungefär samma ståndortskrav, höjd och blomningstid.
Silverax är som synes resliga växter, manshöga kan man väl säga, och i vissa fall mer därtill och det finns även någon art som är lite beskedligare i höjd, vi kommer dit snart. Gemensamt för alla arterna är de vackra och lite fluffiga blomspirorna – silveraxen – vilka alltid är vita.
Innan knopparna slår ut och visar ståndarnas fina fluffighet så kan man definitivt glädjas åt de vackra knopparna, som sitter strödda som små pärlor i toppen på de stadiga stjälkarna. Ja, trots att stjälkarna kan förefalla veka så ska det väldigt mycket till innan de böjer sig för gott och uppbindning ska man normalt inte behöva tänka på, åtminstone inte om man planterar dem som de vill växa i naturen: som undervegetation i glesa lövskogar.
Läkesilverax lite skuggigt planterade, under rödplommon på Norra begravningsplatsen, Solna.
Översatt till trädgårdsförhållanden betyder det att de gärna växer lite halvskuggigt i inte alltför blåsiga lägen. Det betyder också att de föredrar en mullrik jord, alltså som den så kallade brunjord som lövskogar producerar. Direkt kinkig på jord är inte silveraxen – bara de får den fuktighet de behöver så kan de växa på lättare jord också, men lerhaltig jord håller förstås fukt bäst och är att föredra i soligare lägen.
Läkesilverax och gullstav (Ligularia stenocephala) i ett ganska soligt läge på Steinerseminariet i Järna. Personligen tycker jag att det kan bli lite ocharmigt med full sol och att det blir mer spännande där det faller en vandrande skugga från träd.
Det är alltså i skuggrabatten silverax hör hemma primärt. Sedan kan man avvika från det bara det finns fukt i jorden. Men man ska alltså inte plantera dem mot en solstekt vägg för då står de och lider.
De rödbladiga sorterna kan man dock behöva ge ett soligare läge, eftersom den röda bladfärgen utvecklas bäst där de får ordentligt med ljus. Dessutom är den arten, höstsilverax, betydligt senare i blom, och kan av den anledningen behöva mer ljus, speciellt i marginalområden, där det är på gränsen till att den hinner blomma. I naturen växer också höstsilveraxet på fuktiga fjällängar, så finns det bara fukt så klarar de solen.
Användningsområdena är alltså breda för silverax: från den relativt soliga rabatten med kraftig matjord och storvuxna perenner, till dunklare lundartade förhållanden i trädens skugga. I äldre böcker anses silverax lämpa sig bäst som solitärer. Nu har väl detta bruk med perenner som solitärer gått tillbaka en hel del , men visst fungerar det fint, ungefär som plymspirea, som dock blommar flera veckor tidigare och kanske hellre ska användas i skuggiga lägen långt norrut.
Silverax i en blandad rabatt på Capellagårdens innergård där den ger extra kontrast åt övriga färger samt resning åt rabatten.
Vita blommor är vad engelsmännen kallar en ”mixed blessing”, det finns alltså en viss ambivalens eftersom vitt alltid tenderar att dra blicken till sig och konkurrera ut andra blommor, speciellt om blommorna är stora, blaffiga och kritvita. Nu hör silveraxen inte till denna kategori, utan tack vare sin fluffighet blir de inte påträngande; ljuset sprids istället för att reflekteras hårt mot ögat. Man får alltså det goda med vita blommor – en frisk kontrast, ett slags fräscht vågskum på toppen – och man slipper de negativa aspekterna med vitt. Bilden här ovan, från Capellagårdens trevliga planteringar, tycker jag bär syn för sägen.
I en vit trädgård är förstås läkesilveraxet en stor tillgång, speciellt om trädgården är stor och man planterar den på många håll, vilket man ju bör göra i en stor trädgård; upprepning ger ju struktur och sammanhållning. Den här bilden från Norra begravningsplatsen i Solna tycker jag visar detta:
Fin djupverkan då silveraxen lyser som ljus i dunklet när solen söker sig nedåt framåt kvällningen.
Krokiga spiror förbryllar
Jag vet inte om ni har tänkt på det, men ofta ser man att läkesilveraxens blomställningar är krokiga och böjda, det syns lite grand på bilden ovan, och ännu mer på bilden under. Jag trodde först att det var olika arter – en med raka och en med krokiga blomställningar – men så är inte fallet. Jag har sökt svar på vad denna krokighet kan bero på, men inte hittat något. Tittar man på de krökta partierna så är de brunfärgade, så jag antar att det beror på att cellstrukturen försvagas. Men av vilken anledning? Om någon har svaret så vill jag gärna veta.
Krokig blomställning på läkesilverax. Lägg märke till brunfärgningarna i böjarna.
Kan det vara ett svampangrepp? Insektsangrepp? En fysiologisk skada i form av torka vid någon känslig tidpunkt? Det är i alla fall ingen större skada skedd, för det blir rätt dekorativt.
Silverax som läkeväxt
Silveraxen heter på engelska ”bugbane” som väl kan översättas med ”den som dödar insekter”. Det tidigare vetenskapliga namnet Cimicifuga (som jag själv fortsätter att använda, även om släktet nu av vissa ledande botaniker räknas till trolldruvorna, Actaea) är också en anspelning på detta, då cimex betyder vägglus och fugere betyder fly; alltså en växt som håller ohyran borta. Det berättas att nybyggarna i Nordamerika stoppade torkade silverax i halmmadrasserna för att hålla plågan på avstånd.
Vi vet inte hur väl det fungerade, förmodligen vann väl lössen, men man fick säkert idén från indianerna, som också använde läkesilveraxet för sina smärtstillande, lugnande och antiinflammatoriska egenskaper, allt enligt Wikpedia.
Flugor och getingar dras till silveraxen, men även roligare insekter som fjärilar.
Kanske kan läkesilveraxet bli en naturmedicinsk succé liknande röd solhatt, Echinacea, som väl finns i snart sagt varje svenskt hushålls förkylningsapotek? Indianerna lär också ha använt det mot halsont, depression och till ”gynekologiska besvär” vilket väl avser PMS och klimakteriebesvär. Och funkar det så lär det bli åtgång – men det finns vissa indikationer på att det kan ge leverskador.
Doft eller lukt?
Det är lite märkligt om silverax skulle kunna fungera som insektsmedel, eftersom blommorna i sig är verkliga insektsmagneter: flugor av alla de slag, humlor, getingar, bin och fjärilar dras alla till silveraxens lätt unkna doft.
När det gäller doften så finns det stor skillnad mellan arter tycker jag. Om nu läkesilveraxet inte luktar jättegott så gör faktiskt höstsilveraxen det. De har en frisk parfymerad, lite citronanstruken doft, faktiskt helt angenäm, men flugorna dras icke desto mindre till den också, så förmodligen finns det någon slags unken underton där som jag inte känner.
Höstsilverax av den rödbladiga typen i full blom i början av oktober. Flugorna vaknar till i höstsolen.
Det är väl lite som med fläder, hos den finns ju samtidigt en unken doft och en frisk, som man dock får förstärka med citron för att saften ska bli drickbar.
Några mindre vanliga arter
Det finns också en art som heter C. foetida, europeiskt silverax. Jag luktade på den i Göteborgs botaniska och gjorde en ljudanteckning i kameran om att doften är parfymerad fast med en lite fränare underton. När jag nu tittar i klassikern Perennboken, så ser jag att författaren (Kenneth Lorentzon?) skriver att doften liknar fläderns tunga, lite unkna doft. Så där är vi överens.
Europeiskt silverax, Cimicifuga foetida, i Göteborgs botaniska. En ovanlig art i handeln, men skir, ståtlig och vacker och med en rätt tilltalande doft.
Här kommer en närbild på europeiskt silverax; det har förresten en östlig utbredning, från östeuropa bort mot Sibirien och Himalaya. Eurasien kan man säga. En riktigt pampig art är det, som når 2 meter och lite till.
Europeiskt silverax, Cimicifuga foetida med betydligt skirare blomställningar än sina släktingar.
Apropå Göteborgs botan: här finns ett silverax nere i det tjusiga perennkvarteret, av en art som jag inte riktigt identifierat. Kolla här:
Cimicifuga cordifolia, rubifolia eller americana? Jag kan inte säga, men den här röda anstrykningen har jag inte sett i handeln.
Vore det inte för den röda anstrykningen skulle jag i alla fall förut ha sagt C. cordifolia, det som kallas spjutsilverax på svenska. Har skrivit och frågat, får jag svar så berättar jag här. (Det finns 12–18 arter silverax, så det borde inte vara helt omöjligt att säga). Mycket vacker även i knoppstadiet, fotot taget 11 augusti, så den är en månad senare än läkesilveraxet.
Här nedan det riktiga C. cordifolia, och då får man väl säga att det skiljer sig rätt mycket från ovanstående.
Spjutsilverax, Cimicifuga cordifolia, beskrevs ofta förr som en varitet av C. racemosa, men det tycker jag verkar långsökt, den här har en helt annan karaktär både på blad och även de mörka stjälkarna, senare blomning och lägre höjd. Bilden tagen på Alnarp 8 september.
Spjutsilveraxet hittar man heller inte särskilt ofta i handeln, men det förekommer. Och vill man ha en något lägre planta så är den definitivt intressant. De mörka stjälkarna är också ett plus; de avtecknar sig fint ovanför det något gulgröna bladverket. Ja, hela plantan ger ett något gulaktigt intryck, blomfärgen är mer benvit än vit.
Cimicifuga dahurica, augustisilverax i Enköping.
För fullständighetens skull visar jag även denna bild, som enligt skyltning ska vara augustisilverax, C. dahurica. Och bilden är tagen 12 augusti, så det kan nog stämma bra. Denna art ska vara tvåbyggare, det vill säga skilda han- och honindivider, där hanarna är de prydligaste tack vare sina fluffiga ståndare – precis som hos plymspirean. Den här arten är inte särskilt vanlig i handeln, så man får vara beredd att leta om man vill ha den.
Artikeln fortsätter med en andra del >
